AndyGuldlock

Satt just på sista bussen hem och filosoferade lite för mig själv. Tankarna svävade fritt mellan allt möjligt flummigt tills jag hastigt kom in på mänskliga relationer och detta alldagliga hejandet på och samtal med vänner och bekanta.

Jag insåg ganska snabbt att i många fall gäller följande faktum: desto oftare man umgås desto kortare blir konversationerna när man väl stöter på varandra på stan. Och vise versa så klart.
Åtskilliga gånger har jag träffat gamla vänner och samtalat länge medan andra gånger med mer frekventa bekanta har det räckt med ett simpelt "hej, hej" för att sedan knalla vidare. När man analyserar situationerna djupare är det egentligen ganska logiskt att det funkar som det gör och det känns som alla med någon form av social kompetens har denna mekanism inbyggd.

Då plötsligt mitt i denna tankspridheten träder, som ett välskrivet Jim Uhls-manus, en förre detta skolpolare (Chris New) in på den gula länsbussen. Vi har känt varandra i över ett sekel men har haft våra dispyter genom åren. Mest kanske för att han varit en jobbig översittande skitunge med dåligt sinne för rätt och fel, och jag varit en påfrestande överseriös fjant med guldstjärna i varenda lärarbok.
Först var jag osäker på om han ens skulle hälsa men när väl bröt isen med ett lågmält "tjaba" och en hip-hop-hälsning från östkusten insåg jag att kusten var klar för ett långt catch-up-samtal.

Det började bra och som vanligt i dessa typer av kontakter kom lite frågor rörande var man sysselsatte sig med nu förtiden. Norgejobbsansökande Chris New kom med den något utslitna titta-ner-på-frasen "jaha så det blir Chalmers snart". Men jag kanske chockade honom lite med mitt svar och att jag förstått att den numera street-smarta mig fungerar bättre i ett civiliserat samhälle.

Hur som helst så antog jag att vi skulle ha en trevlig pratstund hela vägen ut i skärgården. Men ack nej. Chris fejdade ut samtalet och pekade något besvärat på sin walkman för signalera musiklyssnande. Kanske blev han bedrövad att han inte längre kunde sätta sig över mitt gamla utrotade och töntiga jag. Kanske insåg han, begåvat nog, att vårt samtal skulle dö ut i sanden halvägs och ville undvika pinsamma tystnadheter. Kanske ville han bara tillbringa tiden att lyssna på Shawty Los nya platta. Eller kanske var han bara undantaget som bekräftade konversationsreglerna.

I vilket fall kände jag mig aning förolämpad av hans beteende men samtidigt insåg jag att jag äntligen nåt den punkten då jag kunde behandla honom och hans före detta mobb-ansatser som kväve och syre. Jag ryckte bara på axlarna och hälsade honom vänligt lycka till innan jag sade ett Karlskoga-aktigt adjö.

Är på väg till v-ås och sitter på mitt andra av tre färdmedel. Gill Sans-Sara har nämligen lyckats få in oss på en tur med idel konstiga byten istället för att bara bokat dirrbussen. Man får känslan av vi är på väg till Madrid eller någon annan exotisk destination då dessa skiftningar idel präglar färden. Med på bussen är, förutom översociala Sara, också Hannah. Så otrolig gullig och snäll. En helt underbar tjej!

För att svara på en av veckans största frågor. Ja, jag reser faktiskt mycket. 15 mils pendling varje vardag, Borlänge ena helgen, Nacka Strand den andra och nu Västerås detta veckoslut. Det är mer än vad jag själv kanske kalkylerat med och det krävs kanske en investering i en lyxigare weekend-bag trots allt...

Hur som helst ska det bli spännande att se vad gurkstaden har att erbjuda. Vet ingenting vad som har planerats för denna get-together mer än dess gratis hotellrum och förhoppningsvis goda mat.

Gjorde ett fantastiskt fynd i dag. Då det inte händer allt för oftar är jag därför mäkta stolt över min bedrift. Kapet i sig var en ny vårjacka. En dubbelknäppt, grå-beige modell med axelklaffar samt fickor med knäppning. Hittade denna på H&M för smått otroliga 398 kronor. Och då Café gett mig 20 procent på just H&M slutade det hela på den bekväma summan 320 kronor.

Dessutom hittade jag äntligen super-fiber-vaxet REF 505 i Karlstad. Måste ösa skottkärror av beröm till Minomin som tagit in denna fantastiska produkt som alla frisör står som frågetecken när de hör namnet. Jag menar har man en gång provat REF:en så vill man aldrig mer ha någon annan fiber. Detta köp gör dock även att än en gång tar efter min stilförebild Johnny Idol som gott kan klappa sig om magen...

Sprang på lite Lisa Miskovsky i mitt iTunes-bibliotek. Umeåtjejen är enastående på alla sätt och vis. Jag hoppas verkligen hon kommer med lite nytt material snart. Här är "Sweet Misery" från underbara skivan "Changes".

Nyss uppvaknad. Återigen oroväckande tidigt för att ha sovmorgon. Ändå känner jag mig utvilad till maximum.
Kanske beror det på att jag faktiskt somnade innan klockan 22.00 och mitt framför fotbollen. Hur gick skräpderbyt förresten? Okej, DIF kvitterade visst i slutet...synd.
Det kan även bero på att jag drömde söta drömmar om slut-audition i idol, om lycka med min allt mer olyckliga kärlek och om nederlag hos min bittraste fiende. Snälla säg att en av dom i alla fall kan gå i uppfyllelse...
Men framför allt är jag nog utvilad tack vare att denna morgon har guld i munnen. Bokstavligt tavlat.

För är det inte en förtrollande känsla av nyrikhet som väcker en varje månad den 25:e. Solen går upp på en strålande ljustblå himmel och inga bekymmer verkar finnas eller störa rhytmen. Det känns så underbart att jag får lust att bara knalla runt och impuls-säga "gött mos" hela fredagen lång.

Och visst ska det bli spännande att sprida pengar omkring sig. Först i ledet står bland annat fotbollsräkningen (läs: canal+) sedan mobilabbonemanget och efter den ett nytt respass för maj med mera, med mera. Trevligt. Ska även köpa lite nya och fräscha dojjor tänkte jag. Samt även en ny vårjacka som jag lagt undan för dagens shoppingrushen nere på stan. Slantar strös som sagt omkring mig, bara en månad kvar till nästa 25:e...

Yes! Uteserveringspremiären är avklarad! Gött gött. Länge har jag väntat på detta kusligt spännande event och nu när det äntligen blev av känns det som kroppen av drabbats av en kvartsorgasmisk omöblering. Det blev dock ingen längre akt i Karlstadssolen men ändå en väl värd kortare och mer intensivare snabbis. Perfa perfekt.

Jag joinade Johnny Idol, Lucky Lina, B-Emmis+kompis samt även (snäppet överraskande) Komma-aldrig Karin på någon random uteställe mitt stan. Vi satt och hade en trevlig stund i solen och den lilla kylan som fanns ignorerades med sympatiskratt och halvtörstsläckande drycker i fat-form. Underbart. Så gott som en öl smakade idag har det inte smakat sedan Danny Mountain hade ett stabilt förhållande.

Och bättre blev det..
För vet ni vem som knallade förbi, bara femtitvå centimeter bredvid vårt lilla bord, i en studsande men ändå avkopplande stil?
Ja, okej visst kom även Herr Prata med Miami-bränna och Danny Mountain följt av en skock av innebandy-tjejer och sade tjena tjinexen. Men dem i alla ära, dit ville jag inte komma.

Dagens höjdpunkt var faktiskt, tro det eller ej: Marcus Birro! Min största förebild (efter Johnny då) och favoritpoet i egen hög person. Fan att se denna fantastiska människa live gör att jag inte längre behöver åka till Old Trafford och bevittna Paul Scholes erotiska smörpassningar. Jag behöver inte stå i bar överkropp på Abbey Road och gråta till "Angel" med Robbie W. Jag behöver inte... okej poängen är kanske nådd. Hur som helst önskar jag att jag hade haft stake nog att hoppa över staketet och skaka hand med (eller kanske till och med omfamna) den halvitalienske författare och guden, Marcus Birro.

Okej, okej, okej. Jag skrev rubriken enbart för dess rimmande klang.
Eller nästan i alla fall...
För det inte roligt alls att min käraste lilla vita ägodel till laptop krånglar. Eller rättare sagt, hon fungerar inte fungerar över huvudtaget!

Jag kom hem i går och fann henne med ett brustet hjärta, delat i över tjugotvåtusen bitar. Så bedrövad och under isen att hon inte ens orkade med ett hej och välkommen hem. Så trött på allt att hon inte startade alls.
Och visst känner jag stora skuldkänslor. Kanske beror beteendet på att jag, något hänsynslöst, proppat henne full med meningfull skit trots att hon upprepade gånger sagt ifrån. Jag vet inte om detta innebär slutet på vår relativt långa relation. Oerhört trist i så fall, speciellt när vi precis firat vår fantastiska one-year-anniversary.
Hur som helst ska vi till terapeuten inne i norra K-Town snart. Vi får väl se vilka skador allt trubbel har inneburit och om de möjligen går att fixa.

Jewel Kilchers nya album är snart i butik. Ett efterlängtat sådant efter Alaska-uppväxta Jewels fantastiska succé från 2006 med skivan "Goodbye Alice in Wonderland". Armhårstråna reser sig fortfarande när jag hör låtar som "Good Day" och "Again and Again".
Första singeln från nya albumet "Stronger Woman" släpptes tidigare i veckan på iTunes och kommer här.

Project Beach '08 är trummar vidare och strax blir det en ny runda i den chilenska trägårdens löparspår. Efter att hållit igång i snart tre veckor börjar det faktiskt bli ganska behagligt att röra på sig. Speciellt när vädret är så fantastiskt som i dag. På något sätt kopplar jag av trots att det stundtals är ytterst plågsamt.
Kvällens runda bjuder på en tur på 4,8 kilometer, en distans som inte alls känns jobbig längre. Om någon vecka kanske jag till och med går över till sju och en halv vilket vore helt otroligt. Jag måste bara fixa i ordning mig rent  klädmässigt och frisyrmässigt. Stor påstötningsfaktor av folk i dag och då vill jag absoult inte se lika förskräcklig ut som den meninge piloten Ante Kraffe gjorde tidigare under dagen.

Sitter just nu på tåget med både Lindsay Blogger OCH Johnny Idol. Inte ofta det händer numera må ni tro! De har ju haft en ful ovana att inte dyka upp alls på sistone. Hur som helst träffade vi på en störande jävla byfåne här, en lång a-lagsliknande figur i his mid 50's. Först och främst snodde den lodisen våra reserverade platser längst bak och sedan började han även spela någon äcklig Metallica-låt på högsta volym ur högtalarna från sin garanterat stulna walkman-mobil. Vad fan blir det egentligen?
Nästa nederlag kom när konduktören frågade mig och Lindsay och vi var nya resande från Kil. Jag menar daö? Vilka tar hon oss för egentligen? Brinn i helvete för fan!

Nej, det är faktiskt ingen poet som har talat. Utan bara vår egen Matt the Bratt som fick filosofiska uppenbarelser tidigare i dag. Detta livsåskådande citat följdes halvtimmen senare upp med det djupa uttalandet "love has no limits". Man kan ju undra om helgens Idol-misslyckande förändrade hans synsett på tillvaron och livet. Själv är han i alla fall livrädd för sitt nya och bögigare jag.

Jag tänker dock följa Matts råd att hata mera. För det är precis det jag gör mycket just nu, jag hatar.
Jag hatar fröken Odlare som inte ens kan hosta upp ett hej trots att våra andedräckter nästan möttes denna morgon. Hon beter sig tydligen lika illa mot Lindsay Blogger, något som bara upprör än mer. Lilla söta Lindsay ger man sig nämligen utan att få hårda straff som konsekvenser.

Sen hatar jag även fröken Odlares attityd och hennes stora ego. Vad jag fått erfara tror hon nämligen att hon är en riktigt begåvad sminkös. Hon har till och med erbjudit sig att stalja några av mina vänninor då deras vägar oturligt nog har korsats. Det räckte dock för väninnorna att kolla på fröken O:s egen fula feja för att inse vilket jävla äckligt ruk hon verkligen var. Och fortfarande är.

Sist men inte minst kan jag inte begripa hur denna hemska människa kan envisas att bära högklackat every single day?! Jag menar, herregud okej om kan hantera dessa styltor, då är väl inget problem. Men när kvinnan hela tiden vinglar fram som hon shottat fem sexor slivovica och en flaska JD vad är då meningen med utstyrseln? Va, va, va? Det ser inte bara fult ut, det ser helt jävla förjävligt ut. Och snälla ta bort de förbannande vita lapparna under de svarta skorna, de gör att mitt hat exhalerar än mer. Usch!

20 maj. Fortfarande en knapp månad kvar tills att 3 Doors Down släpper sin nya, slävtitlade, skiva. Nästan tre år har gått sedan sist jag hörde Brad Arnolds raspiga stämma och jag har så smått börjat klättra på väggarna i längtan efter nya albumet. Två singlar från plattan finns dock redan ute att köpa. Först "Citizen Soldier" och sedan dessa sköna toner i "It's Not My Time". Här framförd akustisk live på K-Rock.

Sitter här solen och väntar på tåget hem från Sunne. Barärmad och med uppkavlade ben, gött! Så himla skönt att äntligen kunna njuta av våren på riktigt allvar. Hela eftermiddagen har ägnats åt glassande utomhus vid vattnet. Och det även bokstavligt talat. Får väl lovorda vår fantastiska engelskalärarinna för att hon bjöd på denna somriga härlighet och även gick med att ha hela föreläsningen ute. Möcke bra!
Nu kommer dock tåget och jag måste kila.

Snart bara fem timmar tills jag ska gå upp och jag har ännu inte gått och lagt mig. Befinner mig återigen inne i ett välbekant scenario. Klockan 08.20 ska ett kort litet inlämningsarbete vara klart, färdigt och genomarbetat men jag har ännu inte bajsat ut det första ordet.

Tänkte börja med the so called uppsats redan i onsdags men sköt det på framtiden. Under torsdagen och fredagen lades min tid på att vara salongsberusad inne på invigningsfesten på Spa-anlägningen. Och i lördags köade jag bort hela dagen till ett meningslöst Idolsökande och lite tv-tid. Söndagen var då min räddnig men efter att jag kommit hem från jobbet spenderade jag i stället mesta delen av tiden åt sporadiskt tv-tittande. Så nu sitter jag här. Trött och sovklar men med kniven på strupen. Måste sluta blogga så jag kan få någonting gjort över huvudtaget. Heja Andy!

Klockan börjar närma sig halvåtta-snåret en söndag. Skräpmaten har precis smält och ett törstande läte hörs någonstans på redaktionen. Jag slår en blick runt om mig och ser att det är Tompa Guldmunk som väser fram: "Öhj, Adde! Hänger du med ut till pressen?". Jag reser mig och följer med. Väl medveten om att TG endast vill ha med mig för ett gott sällskap men kanske framför allt för att jag ska låsa upp dörrarna då han återigen förlagt sitt passerkort.

Denna pressen ja. Just denna vandring ut dit har numera blivit en fast tradition snarare än en ofta förekommande händelse. Själva ordet är egentligen bara slang för tryckpressarbetarnas fikarum, ett fantastiskt ställe där allt i snacksväg återfinns. Tompa Guldmunk behöver som vanligt en billig Orangeläsk för att klara av den stundande kvällsstressen. Dagen till ära tar han sig även tid att bli lite av en linslus då han demonstrerar hur drickaköpet går till.

Idol-temat på bloggen fortsätter. Tvåan från fjolårets American Idol, Blake Lewis, passar perfekt att koppla av en söndag som denna. Här uppträder han med låten "Audio Day Dream" från en av resultatshowerna tidigare i år. Spåret är hämtat från skivan Audio Day Dream som släpptes i December.

Hittade nyss lite Idolbilder från gårdagen. Halva vårt gäng lyckades jag fånga på kort i Matt the Bratt, Johnny Idol och Lindsay Blogger. Restrerande folk kanske dyker upp om jag får tillgång till de bilder Johnny plåtade.

Är nyligen uppvaknad och tänker genast tillbaka på den halvt om halvt overkliga gårdagen. För visst var den där konstiga känslan där i går. Ni vet den känslan när man befinner sig i någon slags bubbla och bara kan kolla ner på sig själv uppifrån. Utan att kunna kontrollera minsta lilla ser man sig gå genom en hela dag likt en vakuumpackad tomatpuré fraktad från grossist till butik och vidare ut till konsument.

Just så var fallet i går. Från att vi ställde oss längst bak i kön klockan 08.00 till att vi kom ut cirka fem och en halv timme senare. Det var konstigt nog aldrig frågan om någon större nervositet eller anspänning. Kanske för att jag befann mig i den ovan nämnda dimman. Kanske för att jag var så otroligt väl förberedd. Eller så var kanske så fruktansvärt nervösa att jag inte ens fattade det själv...

Hur det gick? Bra men inte tillräckligt bra.

I alla fall var det det jag försökte intala mitt supportande entourage och alla andra undrande efter jag fått domen. Men nu så här med lite distans till alltihopa har jag börjat fundera och analysera. Uppfattade jag verkligen den två-delade precasting-juryn bedömning rätt? Betydde kanske "inte tillräckligt" att jag just kanske inte var den där superstjärnan dom letade efter?

Till en början trodde jag det. Men. När jag insåg att de skickat vidare cirka 150 stycken till att möta Bagge, Bagge och Carlsson på måndag är det klart jag blir lite fundersam och skeptiskt. Kanske föll på det berömda målsnöret och var 175:e bäst? Jag kanske var jag bara medelmåttan som kunde hålla ton? Eller så var jag endast inte bra? Frågorna är många och jag kanske aldrig får veta svaren.

Jag kunde så klart med facit i hand ha frågat pre-castingteamet vilken grad av "inte tillräckligt bra" jag höll. Eller om det speciella i min röst var positivt menat. Men yet again var jag där, mitt i den handlingslösa bubblan av no can do.

I livet brukar man vinna eller förlora, fira eller sörja. Jag kan dock inte känna något av dessa just nu. I går fanns en tomhet i dag finns bara en självtvivlan. Jag vet inte om jag ska tackla rejekteringen som en halv framgång eller bara en avkapad motgång. Just nu är bara det sistnämnda som existerar i hjärnan. Ödet gjorde i alla fall att jag nyss sprang på Henke Rydströms krönika om att tackla motgångar på rätt sätt. Inget journalistiskt mästerverk på något vis men det finns dock ett starkt budskap. Och kanske måste jag göra precis som han säger. Resa mig.

Gör mobilbloggspremiär i dag och jag har precis kommit till insikt att jag allt mer tar efter min gode vän herr tvåmiljonerskondo. Nyss köpte jag nämligen en underbar Brämhultsjuice, vilken är hans mest frekventa inköp till vardags. Förutom drickyoghurten då, som jag också märkligt nog tagit efter. Även hans roliga beteende och sätt att säga 'adjö' på märker jag allt oftare förekommer i min repertoar. Skulle inte förvåna mig omjag även började prata karlskogamål inom en snar framtid.
Fast jag gillar the new me och får väl finna mig i att vara hans största fan och wannabe.

Okej så här ligger det till, jag ska göra denna korta story väääldigt lång.

Jag var i akut behov av nyfrisering i dag. Kanske på grund av att helgens stora event krävde det eller så var jag helt enkelt inte så förtjust i de Gary Busey-lockar som började forma sig i skallen, vad vet jag. I vilket fall lyckades jag få ihop en snabb klipptid på min vanliga frisersalong redan samma dag. Milt imponerande.

Denna salong som jag också varit trogen och älskat i mer än två års tid. Till och med så trofast att jag alltid kommer åter trots deras konstanta smyghöjningar.
Samma hängivenhet har jag även visat mot super-Angelica, min otroligt bra (läs: förtjusande och bedårande) frisör. Även om vi bara ses en gång varannan månad gör den lilla halvtimmen vi har tillsammans att mitt hjärta slår Anna Lindberg-volter i brösten. Kalla det olycklig kärlek eller vad ni vill. Om den perfekta kvinnan existerar så är det hon.

Men i dag, och inte för resten av månaden heller, hade hon dock inte tid med mig. Sjukskrivning var en av orsakerna fick jag höra på luren från hennes kollega. Jaja, det funkar väl med en gång hos en annan nu när det är så akut tänkte jag. Jag sårar i alla fall inte fröken Ängel face-to-face.

Men vem stod där välkommande i dörröppningen när jag gjorde entré om inte hon. Som vanligt skinande som en stråle av sol tittande hon på mig och frågade (förhoppningsvis även något förvånande): "nämen hej, ska du klippa dig?". Självklart skulle jag kommit med en klatching replik om hennes ej inkickade sjukskrivning men det enda mitt förstelnade och förförda jag fick ur mig var ett vekt "jaa".

Jag lunkade sedan, något förvirrad, vidare till väntläg(r)et. Mitt namn ropades upp och jag mötte upp denna medelålderskvinna som skulle fixa kalufsen. Det var bara ett litet problem. Hennes stol befann sig precis bredvid fröken Ängels. Avslappnande, frågetecken. Nej, utropstecken.

Extra svårt blev det även när jag är så förvånansvärt populär hos äldre kvinnor. De är nämligen de enda som ser mig som den svärmorsdröm jag faktsikt är. Men de har också en förmåga att veta exakt vad jag tänker och känner i alla lägen.

Och så även i dag...

För där satt jag i desperata försök att koncentrera mig på vad min frisör gjorde samtidigt som jag försökte hålla tankarna och blickarna borta från fröken Ängel. Och samtidigt som jag också försökte dölja just dessa aktioner för frisören. Det gick väl sisodär. Hon kände min kärlek till denna kvinna intill omedelbart. Som tur var avslöjade hon mig dock aldrig utan bara himlade med ögonen så där lyckoönskande.

Jag fick till slut min frisyr kort och klar. Nöjd, flinande jag och tackade denna medelålderskvinna för uthuggningen. Hon blev glad och utryckte hur mycket hon gillade mitt gulliga jag. Sött..
Försökte innan jag gick även säga någon snygg hejdå-fras till fröken Ängel men förblev återigen halvstum. Det är bara att hoppas att min nya reservfrisör i stället lade in ett gott ord för mig efter jag lämnat salongen...

Förolämpar man Guldlock offentligt blir man också straffad. Herr Mode (bilden) har under ett falskt namn kommenterat bloggen åtskilliga gånger. Därför får han också finna sig i att bli uthängd bildmässigt. Här i ett storstilat försök att dansa breakdance på Nöjesfabrikens scen.

Måndagar är numera synonymt med Nada Surf. New York-bandets senaste skiva "Lucky" växer sig bara starkare för varje gång man lyssnar igenom den. Här är det andra spåret, Whose Authority. Låten har lite högre tempo än övriga spår men har samma sköna avslappnande sound och "feel good"-känsla. Njut.

Norsk lingo är alltid underhållande. Speciellt när den också är på riktigt och inte påhittad som i guleböjen och kämpetorskens fall.
Anthem-Torstein lärde mig i dag ett fantastiskt kul ord. Trappetroll. Ge nobelpriset till den som kommit på norskan!
Men vad är då detta trappetroll för något? Jo, kommer ni ihåg dessa otroligt roliga spiral-leksaker som man som liten grabb eller tjej roade sig med i husets trapp? En sån där som gick av sig själv... Det har vi det, the one and only: trappetrollet.

Världens ballaste regnbåge vilade över Karlstad City denna eftermiddag. Och inte bara en enda allena utan den splittade sig också i fleratalet delar över Stora Torget. Lite varstans gick den ner. Ett slut hittades precis brevid Estrad, ett annat i hörnlägenheten högst upp på Kungsgatan och ett tredje mitt bredvid fontänet. Jag och herr Modeblogg tog självklart tillfället till akt och kunde med enkela medel återuppliva våra barnasinnen. En kvart sprang vi runt torget och efter denna fantastiska regnbåge. Förbaskad kul minsann, hit med mera regn och sol.

Volvo kör en sjukt skön upplivning av sin gamla "designa din egen Vovlo C30"-kampanj. Riktigt fyndig, där man kan välja bland en uppsjö av olika mönsterfilmer att dekorera bilen med. Frågan är bara hur trött och ångerfull man skulle bli på sitt zebramönster efter sisodär en månad...
Jag gillar hur som helst denna variant bäst. "Clouds".
Länk

Shit, vad händer med mig i dag? Har aldrig känt mig så här sentimental, allt som sker verkar beröra mig på djupet.

Tittar på The 40 Year Old Virgin just och tankarna går raskt tillbaka till den första gången. Då jag såg filmen. Där var vi, det gamla kärngänget på sex, därborta i våra sovsäckar på Hultsberg.

Gud vad jag saknar den tiden. Alla de där filmkvällarna, festerna och sommardagarna på Bomstad. Det är först nu jag inser hur fantastiskt kul vi hade det varje helg. Stämningen och gemenskapen var nästintill unik. Inte bara bra, det var magiskt.
Om en månad väntar ännu en återförening, tur det. Denna gången är det Lkpg som gäller. Jag längtar. Enormt.

Blev nyligen rekommenderad att lyssna på Maria Mena. Och oj vilken fantastisk artist. Det är något speciellt med Norge och kvinnliga singer-songwriters. Hennes röst är underbart skör och bedorande. Här är Miss You Love från albumet Apparently Unaffected.


http://www.youtube.com/watch?v=U-AG3LYAM3w

Lördagseftermiddag, endast iförd surfbrallor och linné samt med en pizzaslice i handen framför Premier League-lördag. Kan göra vad fan jag vill och ingen jävel bryr sig ett dugg. Ungkarlslivet är väl för jävla underbart gött...

...eller så är det inte det. Jag orkar fanimej inte leva längre i denna överreklamerade fasad av lycka och perfektion. Jag är trött på dessa ständinga lösnummerinköp och tomma förhoppningar. Fan jag låter som en nedsupen Majkel, gråtande på muggen i 19A. Men doktor H har faktiskt fel. Singellivet är prikärt och fullt av elände. The true love lyser med sin frånvaro.

Har till och med fått byta väg till jobbet. Klarar nämligen inte av min vanliga rutt efter vattnet i viken. Speciellt inte en fin söndag som denna när jag möter ett lyckligt par kommer skrattande hand i hand utan några bekymmer som helst. Okej det är bara ett par tänker jag och gläds med dem. Men sedan kommer ett till och ett till och ett till. Det är det som om man tittar upp mot skyn en klar sommarnatt. Först ser man bara en liten stjärna, men sedan fylls hela himlavalvet med små lysande prickar. Precis så är fallet längs min väg där jag går ensammen i motsatt riktning mot ännu en meningslös dag...

Middagar hos mormor brukar göra att jag kan ventilera mina känslor på ett behärskat och skönt sätt. Så var fallet även denna lördagseftermiddag.

Uttryckte framför allt min stora oro inför den stundande auditionen (bara en vecka kvar). Mitt okontrollerade och svängiga självförtroende togs upp, samt att hur darrningar verkar uppstå så fort jag tänker på dagen d. Jag kan inte förstå hur denna nervositet ska kunna tyglas väl inne hos the great three.
Mormor var dock lugnande och fick mig att kyla ner lite. Blev jag sågad vid anklarna skulle hon komma till undsättning, det tummade vi till och med på. Jaja nästan. Känns i alla fall härligt att denna kvinna kan gång på gång hjälpa mig genom de mindre i-lands-trubbel och besvär jag lyckas bringa med mig varje gång.

Hon gav mig även välbehövliga tips som den erfarna mezzosopran hon är. Främst tyckte hon att jag skulle släppa loss mina inre dampsymtom och låta energi flöda fritt i sången. Det återstår väl att se vilken effekt detta ger, en vecka kvar som sagt.

Jag brukar inte ta illa upp när de frågar om jag kan legitimera mig ute på krogen, på systemet eller vid diverse tobaksinhandlingar etc. I stället brukar jag bli glad och fälla en tår eller två för att min ungdomliga skönhet fortfarande utspeglar sig så grandiöst.

Men i dag blev jag faktiskt upprörd när just en sådan situation inträffade. Jag lämnade in tipset(!) på det sedvanliga Coop men innan expedittanten drog mina 216 rader så dök frågan upp.

Lite halvt överrumplade tänkte jag okej då och visade sedan nonchalant upp den rosa plastbrickan. Hon slet den fort ur näven på mig och jämförde mig mot bilden länge, väl och extra noggrant. I denna stund var jag helt övertygad om att hon även skulle hävda falskleg då mina guldiga lockar tyvärr har en mörk kulör på brickan. Hon gjorde ett försök att spänna ögonen i mig för att locka fram en nervös reaktion. Men jag stod där cool-lugn som självaste Jarl Kulle och rörde inte min.

Efter en lång arga-leken-simulation gav tant expedit till slut vika i och drog besvärat kupongen. Jag tackade henne ironiskt och lämnade med raska steg butiken i frustruation. Hon återgick sakterliga till arbetet surare än någonsin...

Hittade lite gamla plattor i min samling och kommer över The Calling. Har glömt hur fantastiskt bra musik de har skapat. Här uppstår nostalgi när de spelar låten "Our Lives" från skivan "Two".

Dan in Real Life är en perfekt rulle för fredags/lördagsmyset. Den skildrar med humor ett klassiskt realtionsproblem men kanske missar något att förmedla budskapet bakom på ett bra sätt.
Steve Carell är fantastisk filmen igenom. Och visar att han med bravur klarar av rollen som en mer känslosam, passionerad och skör karaktär än den vi är vana vid från exempelvis serien The Office. Juliette Binoche är, som Carells motspelerska, även hon mycket trovärdig.
Som betraktare bjuds man främst på mängder av komik och skratt. Vissa kanske mer oväntade än andra...

Handling:
Dan Burns (Steve Carell) är en författare och ensamstående förälder med tre döttrar.
På Burns-släktens årliga sammankomst i Rhode Island-skärgården finner han kärleken å nyo. I byns bokaffär träffar han Marie (Juliette Binoche) och faller omedelbart. De pratar länge och deras kemi är fulländad.
Senare visar det sig dock att Marie har en pojkvän. Och inte vems som helst. Utan Dans bror Mitch (Dane Cook).

Regissör: Peter Hedges
Genre: Romantisk dramakomedi
Speltid: 1h 38min
Betyg: 7/10 guldlockar

+1
Boomshakalakk. Deklarationen damp ner i brevlådan i morse och hade med sig toppnyheter. Välbehövliga slantar fås tillbaka på skatteåterbäringwn och nu kanske det blir en längre utlandstripp till sommarn i alla fall. Måste bara fixa lite på skatteverket.se så jag får dem innan midsommar.

+2
Äntligen. Min guldsten till mobil är tillbaka. Under tre-fyra veckor har jag väntat och väntat. Och under tiden i stället fått kört Nokia, LG och Nokia igen. Aldrig mer. SonyE slår dessa konkerrenterna i pedogiskt gränsnitt lika lätt som Bristol Citys reserver skulle spöa ett Nolgård i toppform. Så fantastiskt skönt att kunna kommunicera på ett lätt sätt igen, även om hela min kontaktbok försvann i reprationen.

+3
Besiktningen gick finemang och inte enda fel hittades. Ofantligt snabbt gick spektaklet dessutom. Inte mer än två minuter för att testa allt, allt. F1-depå-klass må jag säga. Så fixa en tid precis innan lunch (12.00) precis som jag hade och man slipper en kanske annars supernogrann koll.

-1
Snackade med min praktiktänkta reklambyrå igen och vi bokade in ett fikamöte nästa vecka. Men. Det skulle bli lite "förväntningslöst" då de tydligen redan hade en sökande till platsen. Jag står fortfarande lite halvt frågande till vad som menades med detta och fortsättning lär sannerligen följa...

Rob Thomas från Matchbox Twenty spelar den underbara 3am på piano. Djup, innerlig och meningsfull. Jag gråter.

Om bara någon timme är det dags för bilens årliga to be or not be.
Förra året blev det ett svagt be och jag ber och hoppas om en upprepning även detta år.
Är lite orolig för bilens startproblem. Den skriker vid start en gång på fem och lägger av en gång på 50.
Med andra ord är det 22 procents chans till pannkaka. May the odds be with me...

Det finns saker här i livet som man aldrig tror ska inträffa. De är antingen fysikaliskt ogenomförbara eller bara helt otänkbara och orealistiska.

Men så plötsligt en dag händer miraklet och någon av dessa händelser inträffar...
Arnold Schwarzenegger går från lantordsbodybuilder i österikiska Thal till guvenör i Kalifornien. Människan landar på månen. Hammarby vinner allsvenskan och SM-guld. Och man får det där osannolika one-night-standet med Malin Åkerman.

I dag var en sådan dag. Men tyvärr inte positiv utan snarare negativ för evolutionen.
Inte ens på GoogleEarth kunde man hitta att herr 19A, allas vår modeguru, skulle gå emot de mest grundläggande och fundamentala principerna inom modevärlden. Men i dag finns bildbevis på han gjort just det.
Att sno stilen direkt från skyltdockan tyder på bristande modevetande och kreativitet. Och det kvittar hur många gånger fröken Klädskaperska berömt herrn. Han har nu abdikerat från tronen av mode.

Originalet och kopian:

Nacka Strand och mässan Creative Zoo stod på agendan för dagen. Spännande. Men denna event som målats upp av kollegor som något utöver det vanliga blev dock som oftast då höga förväntningar ställs. En ren och skär besvikelse. Åtminstone till en början...

Visst åtta timmars bussresa för sex timmars effektiv tid är väl underbart. Men väl i Nacka fick jag, och kanske speciellt min vapenbroder herr 19A, ett riktigt antiklimax. Kungen av spektakulär fotografi och vår gud, David LaChapelle, skulle inte ankomma förrän vid kvällningen. Alltså efter vi redan lämnat huvudstaden. Gråt och stön.

Nästa missräkning kom tätt där efter. Mässområdet mätte inte alls de hektar vi räknat med utan var till ytan lika stort som Nolgård IK:s klubbhus. Dessutom innehöll lokalen knappt en kotte till människa förutom arrangörer och mässfolk. Detta gjorde dock att den personliga servicen höjdes i varje monter/loge.



Men alt var inte skunk. Lite plåster på såren fick vi när det upptäcktes att favoritkolumnisten i Metro, Johan Staël von Holstein, hade ett litet seminarium på eftermiddagen. Han fyllde ut sin timme i rampljuset mycket väl och det hela var fantastiskt underhållande.
Det känns som Johan och jag ligger på samma våglängd och skapar en ökande superponering. Instämmer till fullo i hans smutskastning av folk utan drömmar och visioner samt hans hat mot socialismen.

Innan vi for hem han vi dessutom testa mässan fantastiska bar och avnjuta en Red Stripe i lugn och ro. Synd bara att vi upptäckte det lite väl sent. Dagen kunde ju blivit tip-topp om man i stället inlett med denna sysselsättning.

Skottske singer-songwritern Paolo Nutini är just inne i studion och spelar in sin nya platta. Suktar något grymt efter nya spår speciellt efter att 20-åringens debutskiva, These Streets, blev en sådan succé.
Tillsvidare får jag hålla till godo men lite gammalt material. "Jenny Don't Be Hasty" tycks aldrig kunna bli sönderspelad.

Dagens meningslösa åstadkommanden fortsätter att rada upp sig. Häng med nu.
Kommer hem, får sms från 3, min mobil är fixad. Jippie. Slänger mig i bilen men tänker faktiskt till. Kan jag utnyttja stadsfärden till något mer? Ja! Fixar inköpslista till coop och tar även med mig min skadeskjutna carlings-t-shirt för att byta. Tre snabbisar med andra ord och jag tjänar in lite tid.

Speedar ut på Hammaröleden men tvingas in bakom en äldre herre som kör i halva hastighetsbegränsningen. Går inte heller att köra om då allt ö-folk vallfärdar hemmåt i motsatt körriktning. Suck och stön. 25 minuter går och kommer slutligen in i p-garaget. Fullt. Hittar till slut en p-ficka längst ner på nedersta planet. Kliver ur och ska checka in. Ingen automat funkar. Tiden tickar vidare men till slut finner jag en.

Springer upp till Carlings men får inte byta. I alla fall inte i dag, måste tvätta den först. Jaja, huvudsaken att jag får min mobil snart. Lunkar till 3store, har med papper och lånemobil men ingen laddare. Får inte ut någon mobil heller. Åker hem med svansen mellan benen och suckar. Just det coop ja, hinner precis svänga in på avfarten och i alla fall något lyckat med färden.

Våren är här och det betyder ny uppfräschad frisyr. Visst yr snöflingorna fortfarande ute men jag känner ändå att kalufsen behövs nyarbetning. Får boka in en tid hos super-Angelica snarast.

Dagens hittillsa äventyr har varit otroligt lönsamma. Not. Det visade sig att min åttamiliga resa upp hit till Frykens mittersta regioner har varit helt förgäves. Detta på grund av att den tänkta föreläsningen var inställd på grund av vabande från vår älsklingsführer. Vilket leder till att mitt tjänstgörande här uppe är totalt meningslöst.

Under dagen scoutade den alltid så dynamiska trion - jag, herr Rosa samt herr Ticus - efter lite ny musik. Vi kom passande nog över en annan trion vid namn "Scouting for Girls". Bandet från London släppte sin debutplatta i september 2007 och har sedan dess tagit Storbrittanien med storm. Låten Heartbeat speglar bandets musikstil till fullo, det vill säga en härlig blandning mellan Arctic Monkeys och Keane. Just nu ligger den på 18:e plats på iTunes UK:s populäraste låtar.

Har nyligen fått klagomål från en viss herr Munkfors vad det gäller bilduppdateringen här på min spalt. Så jag kan ju förklara för honom och övriga allmänheten att min mobiltelefon är ur funktion. Och det betyder även att mobilkameran inte heller kan användas i den mån jag önskar. När den väl är brukbar lovar jag att det kommer uppdateras flitigare än en viss fröken Papparazi på Facebook.

Men jag har kommit med en tillfällig lösning. Alla som har fortsatta klagomål får en fejsare publicerad och klar omedelbums. Först ut är just nämnde herr Munkfors. Han ville även ha med en kort prestentation om sig själv så det kan jag väl bjuda på en sådan denna premiäromgång...

Andyguldlock proudly presents Herr Munkfors:



Ålder: Närmare 35 än 20.
Bor: Munkfors City...
Språk: Bred värmländska.
Social status: Okänd/ökänd.
Gillar: Morotskaka, hejhejBroby samt att bli kallad Joakim med ett stumt "j"
Ogillar: Att få komplimanger.
Främsta egenskap: Manövrera Apple-datorer.
Sämsta egenskap: Låter bilden tala för sig själv...

I morgon är det Dagen D i praktikansökning. Som vanligt har mitt omtalade, ostrukturerade jag skjutit upp något viktigt till absolut sista stopptidsminuten. Egenskapen självdiciplin verkar uppenbarligen inte existera i min DNA-kod.

Just nu är jag mitt uppe i förberedelserna. Mitt telefonsamtal är inövat och noga analyserat in i minsta detalj. Vet precis vilket tonläge, volym och tempo jag ska hålla för att inte orsaka trubbel. Portfolion är det enda som inte är fullständigt förbered. Det finns ju så otroligt mycket från mina kreativa händer att fylla den med men problemet är snarare att kunna presentera dessa på ett snyggt och säljande sätt. Just dessa tänker jag ägna de närmaste timmarna åt.

Nämnde jag förresten att jag även har planen klar för eventuellt nej-sägande klar? Inte? Det har jag. Frågan är om det överhuvudtaget finns något för mig att vara nervös över. Svaret är så klart njet, no, nej. Men ändå bankar hjärtat febrilt mot bröstkorgen och jag skakar likt mäster Ali så fort jag ägnar en tanke åt ämnet. Guldlock ta dig samman!

Nu vankas det krigstider minsann. Jag och min bloggkollega, numera hemska nemesis, Linda Yd slåss nu om vem som är störst, bäst och vackrast i vårt gemensamma umgänge. Men framför allt vem som är toppbloggare nummer ett. Här ska det bannemej ordbajsas rejält...

Veckans Euro Talk höll som vanligt bästa underground-världsklass. Visst saknades allas vår Marcus Birro i studion men annars var panelen obehärskat rapp och pojkaktig, på ett positivt sätt. Ett tag lät som att det var jag och polarna som diskuterade fotboll när överöstningsnivån på de tre herrarna var maxad. Alla skrek och gormade i munnen på varandra medan det kastades personlig påhopp åt väst, syd och norr. Extremt underhållande må jag tilläga.

Ironiskt nog ursäktade sig även proglamledare Fjäll i inledningen för alla tidigare personpåhopp programmet har bjudit på. Det dröjde dock inte länge innan kängor delades ut å nyo. Värst drabbades praktikanten Simon vars saknade av kvinnoumgänge hånades ordentligt och offentligt.

Panelen fick även kasta yxor mot samtliga storlag då de intog skepnaden av sportchef i respektive klubb. Här sprack dock mitt långa tålamod mot herr Tennisberger. När Scholes, Neville och Giggs sågades jämnt med fotknölarna insåg med vilket brustet Scouser-hjärta han endast såg fotboll.

Nåväl, summa summarum: återigen fotbollsanalyser av yppersta klass från härliga personligheter. Man önskar bara att andra debatteringsprogram (läs: fotbollskanalen) någon gång kunde pricka in samma goa jargong...

Någon kanske kommer ihåg bandet Nada Surf som gjorde sig kända med låten "Popular" under mitten av 90-talet. Hur som helst så släppte New York-trion en ny platta vid namn Lucky under februari.
Skivan skiljer sig en aning i stilen från tidigare utgivet material. Den har ett lite mer mjuk och avslappnat sound samtidigt som den emellanåt exploderar och levererar skön energi. Någon recensent beskrev det så vackert: "If Fountains of Wayne creates a snarky power pop song for Friday evenings, then Nada Surf is the band for Sunday afternoons". Ljuvligt värre.
Jag tycker dock att musiken funkar även en måndag som denna. Och speciellt har jag fastnat för spår nummer fem, Weightless.

Satsningen inför beach '08 är i full gång. Jag sitter nu här redo och fullt träningsklädd, dagen till ära även med snygg halsduk. Dessutom är förstås de läckra TPS-brallorna på och likaså min vita hoodie.
Målet för passet i dag är en kilometer längre än sist, det vill säga hela 3 500 meters löpning. Fantastiskt långt för att vara mig... Har även tänkt att öka på detta succesivt tills jag kommer upp runt 30-40 minuter per löptillfälle, nu ligger det endast runt tio. Efter hand är det också meningen att jag ska in på gymmet, men än så länge fokuserar jag på en sak i taget.

Efter påtryckningar från diverse håll har jag beslutat mig. Inom en snar framtid kan det bli en möjlig lansering av min egna tolking av John Mayers "Waiting on the World to Change". Samma sång som exklusivt kommer att framföras på Nöjesfabriken den 19:e april. 
Men i sådant fall blir det endast här på blogggen och bara för mina trogna och hängivna besökare.
En unplugged-version är redan inspelad och klar. Det enda som behövs är lite småfixar och den är redo för publikt hånskrattande. Håll utkik...

Lagomt sliten efter gårdagens bravader och spektakel är jag nu tillbaka på redaktionen. Det känns om jag inte jobbat på evigheter och kanske är det just därför alla sysslor går i ultrarapida hastigheter. Det kan dock finnas mer tänkbara förklaringar som exempelvis en mild överhängdhet.

Herr Skjorta och doktorn är i alla fall här och förgyller arbetsdagen för mig. Det är en fruktansvärt tur jag har dessa två tramsfigurer runt om kring som livar upp atmosfären och tar mig igenom besvärliga dagar som denna.
Skönt också att vi inte har allt för mycket att göra denna söndag. Ska snart ringa på lite alpina framgångar och efter det tänkte jag gå hem och bädda ner mig.

För det är konstigt vad min bakfylla har förskjutits de senaste helgerna. Jag är nämligen fullständigt klar i skallen när jag vaknar, men sedan, ju längre dagen lider, blir jag bara allt mer seg och hängig. Ett minst sagt märklig utveckling som ska analyseras närmare med min egen friskvårdsspecialist, fru Träna, och se vad hon kan komma med för lösning. Tills vidare är det dock bara att bita i den sura fallfrukten och kämpa på.

Succébandet från Brighton, The Kooks, släpper ny platta den 14 april. Skivan heter "Konk" och första singeln är "Always Where I Need To Be". Härliga distade gitarrer präglar dessa melodiska två minuter och 42 sekunder.

I kväll testas Les Fumées Blanches (nr 22139).
Ett tort och friskt vin som inte är allt för fylligt. Det har en aromatisk smak med inslag av krusbär, passionsfrukt och citrus. Det återstår väl att se vilka av dessa som mina smaklökar känner av.
Enligt de rekommendationer jag fått ska det i alla fall vara väl värt de 69 kronorna samt passa utmärkt som aperitif.

Dagens förmiddag (eller vad nu 13:45-16:00 kallas, kanske eftermiddag?) ska spenderas med fotbollstittande. I och med att inte Man U spelar förrän i morgon finns det därför heller ingen riska att rasera något i hemmet vilket är skönt för övriga inneboende.

För andra gången av tre på sex dagar ska jag se Arsenal-Liverpool. Har hört att någon krönikör på någon kvällstidning någonstans fick det till åtta dagar, men han besitter uppenbarligen inte mina matematik E-kunskaper.
Nåväl, får väl hoppas på att spanjorerna tar poäng eller till och med vinner mot fransmännen. Jag vill ha Londonlaget avsågade från guldstriden och även komma med knäckt självförtroende till drömmarnas teater nästa helg.

Eftermiddagsmatchen då? Tja, det finns mycket godis som lockar. Eller vad sägs som Fulham-Sunderland eller Newcastle-Reading. Tror nog att jag ändå väljer bort dessa sjuka toppmöten och i stället ser Man Svennis vs Chelski. Får väl även där, för första gången på säsongen, hoppas på en lokalkonkurrentsseger. Heja himmelsk blått.

Så har dagen äntligen kommit. Den som herr Rosa målat upp som storslagen och unik.
Kan ju börja med att gratulera honom nu när han bara är ett år i från att vara närmare 30 än 20, grattis grattis.

Han har, som sagt, länge pratat om denna dagen och vilket fantastiskt kalas det skulle bjudas på. Det var tal om att hyra hela Retaurant Blå i centrala K-Town, ha öppna och fria kranar, bjuda in hundratals celebriteter samt göra specialbundna inviter tillsammans med Micael Bindefeld. Men inget av detta infriades...

I stället fick jag en dasing liten skitinbjudan på Facebook som om det vore vilken jävla lortfest i Sunne som helst. North Beach Royal Castle hade scenen för eventet skrivits upp till. Snacka om falsk marknadsföring. Vad det egentligen betyder är en minimal liten tvåa på fjärde våningen i utkanten av en stor småstad närmare Kil än Milano.
Kändisarna då? Jo, det kanske är det enda löftet som hållits. Halva Addes Pougar är ju "attending" på listan för tusan! Plus att även att stadens största dagboksbloggare, fröken Thailand, kanske tittar upp innan hon drar vidare på större festligheter. Fruktansvärt stort...

Återstår att se om herr Guldlock verkligen vill beblanda sig med denna klassens människor en lördagkväll. The future will surely tell.

Matt Nathanson har levererat många sköna låtar under de senaste åren. Bland annat har singer-songwritern från San Francisco gett ut låtar som "I Saw", "Sing Me Sweet" och "Suspended".
På senaste plattan, Some Mad Hope, finns även där mycket av kvalitet. Skönast av alla är Michigan-hyllningen, Detroit Waves.

Inget jobbande denna kväll. Härligt värre.
Vad detta betyder är att jag ta det hur lugnt som helst, koppla av och bara mysa med Linda i kväll.
Hon bildar tillsammans med Brolle Jr ett intressant lag i Så ska det låta. På andra sidan står Joacim Cans från Hammerfall och Release Me Frida Öhrn (Oh Laura). Har extremt höga förväntningar på kvällens show, vilken också kan bli den hittils bästa. Hoppas dessutom på flera gåshudsmoments levererade av fröken Bengtzing.

*Uppdatering. Brolle var kung:
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1104057

Min mormor måste vara världens absolut bästa!
Jag menar här dök jag upp helt oannonserat denna fredagseftermiddag. Risig, sliten, utsvulten och fullständigt utmattad efter en vecka med åtskilliga pendeltågsresor.

Mormor hade dock som vanligt mirakelkuren mot detta tillstånd och jag behövde inte ens fråga om jag möjligen kunde få sitta med på en bit mat. Inga hirslådor här inte utan i stället fantastiska pannpiffar och hemlagat mos. Enkelt men helt underbart.

Dessutom har hon svaret på det mesta av mina problem och frågor om saker här i livet. Och det går verkligen att diskutera allt med henne. Fantastisk som sagt. Nämnde jag förresten de hembakade hallongrottorna direkt på maten? Inte undra på att jag droppar in här sporadiskt i veckorna...

Njuta. Något som bör vara synonymt med varje äten måltid.
Men i dags fanns inte en tillstymmelse till sköna känslor efter lunchen.

Det hade varit okej om händelsen hade ägt rum i bamban, där sådana här sura uppstötningar är ganska vanligt förekommande. Men nu serverades maten i stället hemma på trygg och säker mark!
Min personlige kock, Danibanani om ni så vill, hade gått vegetariskt och lagat till en Hirslåda med squash och aubergine. Smaskens...

Nu kan det ju möjligen var så att min mentala del är förinställd på att avstöta allt sånt här nonsens utan kött. Men hur som helst var det ingen succé och jag hoppas aldrig mer få upprepa denna hemska smakupplevelse.

Receptet finns här eller här.

Tennessee-baserade bandet Paramore kommer till Hultsfred i sommar. Jag uppmanar vallfärdande folk till festivalen att inte missa amerikanerna som gjort sån succé hemma i Nordamerika.
Hittade nyss en akustisk version av deras monsterhit Misery Business. 19-åriga Hayley Williams gör ett fantastiskt jobb som lead-singer och det är halv gåshudsfaktor på denna inspelning.

Den hårda diciplinen är påslagen stenhårt i dag. Har suttit fram till nu och arbetat med morgondagens inlämningsuppgift i plugget. Svetten forsar, aortapumpen går på högvarv och jag flåsar som jag just sprungit tre fjärdedelar av New York-maraton. Och det är inte slut ännu, blir nog en heldagare med denna förbannat prosaiska uppgift. Kanske även blir till en all-nighter, vem vet...

Problemet är att jag har så extremt svårt med fokuseringen. Hjärnan verkar ha någon inbyggd funktion att utsöndra anti-endorfiner så fort man ska sätta sig in i något problematiskt. Allt annat finner sig vara mera roande än att arbeta, till och med att damsugaren ser mera attraktiv ut.

Positiva nyheter är i alla fall att mitt självförtroende är tillbaka på tipp-topp-nivå. Vet inte vad
jag hade för konstig gårdag men nu är jag i alla fall snyggare än någonsin (kanske inte på samma nivå som den där sommarnatten 2005, men nästan). Lite repning har det även blivit och min röst framhåller sig vara otroligt mjuk, skör och bedorande. Hoppas kunna lagra detta röstläge och ta fram det när det som bäst behövs, varför inte lördagen den 19 april?

I kväll var herr Obbeman på sedvanligt besök i mitt crib när det vankades Champions League och Liverpool. Mycket trevligt att ta ikapp lite förlorad tid och prata gamla minnen. När hjärnans minnescentral fräschas upp så är det otroligt vad mycket vi upplevt under våra bardomsdagar.

Fotboll pratades det också förstås. Och extra njutsamt var min replikering när det var nära smutskastning mot mina röda djävlar. Herr Scouser kunde enkelt tystas med ett simpelt "3--0" och syftning på förrförra helgens derby.

Kvällens match var väl ingen höjdare i sig men det gjorde ingenting. Det är alltid kul att kunna sitta som usla amatörer och håna samt kritisera världsklass-spelare. Upprepning sker redan nästa vecka.

Många bra låtar florerar runt omkring mig för tilfället. Bäst och mest spelad på min iPod/iTunes är dock Matchbox Twentys How Far We've Come. Låten har länge varit en hit i Nordamerika och den kan säker få, om den inte redan har det, samma status här hemma.

En mystisk dimma vilar över min själ i dag. Jag vet inte hur det kommer sig men allt jag har gjort, sagt och upplevt under dagen har jag bara ställt mig självkritisk till.

Först och främst var klädvalet var mer safe än på mycket länge. Röd rugbytröja, raw-jeans och vanliga vita sneakers låter ju i och för sig som en ganska okej och avslappnad konstellation. I alla fall om det är noga genomtänkt varför man bär det och vad man vill förmedla med det. Men i dag gjorde jag valet enbart för att det kändes tryggt -- och det är just det som oroar mig. Jag hade egentligen tänkt mera vågade och knasiga kombinationer men självförtroendet att bära dessa fanns inte överhuvudtaget.
Till och med så morgonens roligaste syssla, att spegla mig, kändes tungt och jobbigt. Spegeln tillägnades inte alls de vanliga fem-tio minuterna utan det var snarare en fråga om sekunder framför den...

Kom nyss hem men inte ens gitarren gav mig sinnesro. Återigen var själkritiken där och jag gillade inte alls mitt spelande och sång utan tyckte det lät värre än dragna naglar mot en griffeltavla. Hade jag varit mitt normala mig hade jag dock kunnat driva och ha lite avstånd från allt detta debakel men inte ens det fixar jag i dag. Suck och stön.

Jag hoppas verkligen att detta tillstånd är tillfälligt och går över snart. För jag gillar ju så strongt gillar mitt annars så självgoda och egenkära jag.

I lördags bjöd Man United på en fenomenal totalfotboll så vacker och så orgasmiskt underbar. 4--0 hemma mot Villa var i yttersta underkant och omvärlden beväde för att möta detta fantastiska anfall.
I går var drömteatern utbytt mot Olympico i Rom och offensivlustan mot ett strukturerat försvarsspel. Fotbollserotiken förblev dock den samma...

United visade äntligen att man bemästra sportens alla aspekter. Jag har aldrig förordat en defensiv inställning men under matchen fällde jag faktiskt tårar av lycka efter detta exeptionellt försvarande.
Kapten Rio var planens enväldige majestät och med en grym pondus var han hjärtat i Uniteds defensiv. Rensingen efter Van der Sars fingertopsräddning i början på andra halvlek var av utomlgalatisk klass.

Visst, det är ett returmöte kvar men fortsätter denna kompletthet har jag svårt att ens se Barcelona som ett hinder på vägen till Moskva.

Vidic utgick skadad med knäproblem. Otroligt oroväckande om vi tappar får tyngsta pjäs, för han behövs i vårt kompletta spel. Både Chelsea och Arsenal ska avvärjas i ligan och vi behöver vår stenhårda serb.

Några funderingar:

• Öppnar Vidic-skadad upp för en comebackande Gary Neville månne? Hittils härliga Brown går in i mitten och Gary på högerflanken...

• Kunde Glenn Hysén leverera en vettig kommentar eller analys någon gång i sitt liv? Mannen har kommenterat i snart 15 år och kan inte komma med bättre resonemang än: "Ronaldo har tre man på sig hela tiden, vilket betyder att två spelare färre som bevakar Rooney och därmed får han större ytor".

• Claes Andersson, vilken hjälte! Äntligen fick han chansen i en huvudmatch. Han visade nu verkligen är Viasats bästa kommentator och han skulle kunna utmanövrera töntiga paret Strömblad/Hysén allena, väldigt enkelt dessutom.

• Schäslongliggande Henke Rydström poängterade att han absolut inte tagit någon öl eller blandat i något i matchen. Man kan däremot undra om inte nermald marujiana eller valium var ingredienserna. Kalmargrabben såg nämligen totalstenad ut och han svävade ut i den ena teorin efter den andra samtidigt som avslappnat skönk djupare och djupare ner i sin liggande ställning.

Millencolin släpper i dagarna deras sjunde (åttonde med samligsplattan Melancholy Collection) studioalbum. Namnet på plattan är Machine 15.
Låtarna Detox och Brand New Game kommer troligtvis bli första- respekitve andrasingel. Båda är mycket bra kreationer och håller väldigt hög kvalitet.
Jag har dock främst fastnat för spår nummer 4, Vicious Circle. Låten visar upp en liten annan, kanske mognare, sida av Örebrograbbarna -- både melodiskt och textmässigt.

I dag ägde episod två av Falkens predikan rum. Det som började så lovande i går morse med skoj och fnitter blev sedermera till ett totalt antiklimax för alla inblandade. Dagens föreläsning var, för att prata klarspråk, lika tråkig och enformig som en lördagskväll med herr Koppom.

Lite dåligt samvete har jag dock för att mina öron var som plexiglas och bara reflekterade bort allt ointressant ljud som komma ut från Falkens mun. Anyway, jag kunde på så sätt få till riktigt snygga regnbågar och röda hjärtan i mitt anteckningsblock. Blev riktigt nöjd med vissa av mina kreationer minsann.

Men allt var inte hemskt. Det bästa under dagen var att jag missade de första två timmarnas plåga.
Jag lyckades, som den ostrukturerade människa jag är, missa gulbussen i morse. I stället kom jag instaplande vid tiotiden. Men fru Fortuna var med mig och ingen närvaro togs.
Ännu mera tur med den frånvarande närvarotagningen hade dock fröken Baht. Som sin vana trogen tog hon en dags "ledigt" när det vankades jobbigheter... Hon ska dock ha cred för att incidenten gick obemärkt förbi, skickligt jobbat!