Hur behandlar man gamla vänner?
Satt just på sista bussen hem och filosoferade lite för mig själv. Tankarna svävade fritt mellan allt möjligt flummigt tills jag hastigt kom in på mänskliga relationer och detta alldagliga hejandet på och samtal med vänner och bekanta.
Jag insåg ganska snabbt att i många fall gäller följande faktum: desto oftare man umgås desto kortare blir konversationerna när man väl stöter på varandra på stan. Och vise versa så klart.
Åtskilliga gånger har jag träffat gamla vänner och samtalat länge medan andra gånger med mer frekventa bekanta har det räckt med ett simpelt "hej, hej" för att sedan knalla vidare. När man analyserar situationerna djupare är det egentligen ganska logiskt att det funkar som det gör och det känns som alla med någon form av social kompetens har denna mekanism inbyggd.
Då plötsligt mitt i denna tankspridheten träder, som ett välskrivet Jim Uhls-manus, en förre detta skolpolare (Chris New) in på den gula länsbussen. Vi har känt varandra i över ett sekel men har haft våra dispyter genom åren. Mest kanske för att han varit en jobbig översittande skitunge med dåligt sinne för rätt och fel, och jag varit en påfrestande överseriös fjant med guldstjärna i varenda lärarbok.
Först var jag osäker på om han ens skulle hälsa men när väl bröt isen med ett lågmält "tjaba" och en hip-hop-hälsning från östkusten insåg jag att kusten var klar för ett långt catch-up-samtal.
Det började bra och som vanligt i dessa typer av kontakter kom lite frågor rörande var man sysselsatte sig med nu förtiden. Norgejobbsansökande Chris New kom med den något utslitna titta-ner-på-frasen "jaha så det blir Chalmers snart". Men jag kanske chockade honom lite med mitt svar och att jag förstått att den numera street-smarta mig fungerar bättre i ett civiliserat samhälle.
Hur som helst så antog jag att vi skulle ha en trevlig pratstund hela vägen ut i skärgården. Men ack nej. Chris fejdade ut samtalet och pekade något besvärat på sin walkman för signalera musiklyssnande. Kanske blev han bedrövad att han inte längre kunde sätta sig över mitt gamla utrotade och töntiga jag. Kanske insåg han, begåvat nog, att vårt samtal skulle dö ut i sanden halvägs och ville undvika pinsamma tystnadheter. Kanske ville han bara tillbringa tiden att lyssna på Shawty Los nya platta. Eller kanske var han bara undantaget som bekräftade konversationsreglerna.
I vilket fall kände jag mig aning förolämpad av hans beteende men samtidigt insåg jag att jag äntligen nåt den punkten då jag kunde behandla honom och hans före detta mobb-ansatser som kväve och syre. Jag ryckte bara på axlarna och hälsade honom vänligt lycka till innan jag sade ett Karlskoga-aktigt adjö.
Jag insåg ganska snabbt att i många fall gäller följande faktum: desto oftare man umgås desto kortare blir konversationerna när man väl stöter på varandra på stan. Och vise versa så klart.
Åtskilliga gånger har jag träffat gamla vänner och samtalat länge medan andra gånger med mer frekventa bekanta har det räckt med ett simpelt "hej, hej" för att sedan knalla vidare. När man analyserar situationerna djupare är det egentligen ganska logiskt att det funkar som det gör och det känns som alla med någon form av social kompetens har denna mekanism inbyggd.
Då plötsligt mitt i denna tankspridheten träder, som ett välskrivet Jim Uhls-manus, en förre detta skolpolare (Chris New) in på den gula länsbussen. Vi har känt varandra i över ett sekel men har haft våra dispyter genom åren. Mest kanske för att han varit en jobbig översittande skitunge med dåligt sinne för rätt och fel, och jag varit en påfrestande överseriös fjant med guldstjärna i varenda lärarbok.
Först var jag osäker på om han ens skulle hälsa men när väl bröt isen med ett lågmält "tjaba" och en hip-hop-hälsning från östkusten insåg jag att kusten var klar för ett långt catch-up-samtal.
Det började bra och som vanligt i dessa typer av kontakter kom lite frågor rörande var man sysselsatte sig med nu förtiden. Norgejobbsansökande Chris New kom med den något utslitna titta-ner-på-frasen "jaha så det blir Chalmers snart". Men jag kanske chockade honom lite med mitt svar och att jag förstått att den numera street-smarta mig fungerar bättre i ett civiliserat samhälle.
Hur som helst så antog jag att vi skulle ha en trevlig pratstund hela vägen ut i skärgården. Men ack nej. Chris fejdade ut samtalet och pekade något besvärat på sin walkman för signalera musiklyssnande. Kanske blev han bedrövad att han inte längre kunde sätta sig över mitt gamla utrotade och töntiga jag. Kanske insåg han, begåvat nog, att vårt samtal skulle dö ut i sanden halvägs och ville undvika pinsamma tystnadheter. Kanske ville han bara tillbringa tiden att lyssna på Shawty Los nya platta. Eller kanske var han bara undantaget som bekräftade konversationsreglerna.
I vilket fall kände jag mig aning förolämpad av hans beteende men samtidigt insåg jag att jag äntligen nåt den punkten då jag kunde behandla honom och hans före detta mobb-ansatser som kväve och syre. Jag ryckte bara på axlarna och hälsade honom vänligt lycka till innan jag sade ett Karlskoga-aktigt adjö.
"För att kunna älska måste man kunna hata"
Nej, det är faktiskt ingen poet som har talat. Utan bara vår egen Matt the Bratt som fick filosofiska uppenbarelser tidigare i dag. Detta livsåskådande citat följdes halvtimmen senare upp med det djupa uttalandet "love has no limits". Man kan ju undra om helgens Idol-misslyckande förändrade hans synsett på tillvaron och livet. Själv är han i alla fall livrädd för sitt nya och bögigare jag.
Jag tänker dock följa Matts råd att hata mera. För det är precis det jag gör mycket just nu, jag hatar.
Jag hatar fröken Odlare som inte ens kan hosta upp ett hej trots att våra andedräckter nästan möttes denna morgon. Hon beter sig tydligen lika illa mot Lindsay Blogger, något som bara upprör än mer. Lilla söta Lindsay ger man sig nämligen utan att få hårda straff som konsekvenser.
Sen hatar jag även fröken Odlares attityd och hennes stora ego. Vad jag fått erfara tror hon nämligen att hon är en riktigt begåvad sminkös. Hon har till och med erbjudit sig att stalja några av mina vänninor då deras vägar oturligt nog har korsats. Det räckte dock för väninnorna att kolla på fröken O:s egen fula feja för att inse vilket jävla äckligt ruk hon verkligen var. Och fortfarande är.
Sist men inte minst kan jag inte begripa hur denna hemska människa kan envisas att bära högklackat every single day?! Jag menar, herregud okej om kan hantera dessa styltor, då är väl inget problem. Men när kvinnan hela tiden vinglar fram som hon shottat fem sexor slivovica och en flaska JD vad är då meningen med utstyrseln? Va, va, va? Det ser inte bara fult ut, det ser helt jävla förjävligt ut. Och snälla ta bort de förbannande vita lapparna under de svarta skorna, de gör att mitt hat exhalerar än mer. Usch!
Jag tänker dock följa Matts råd att hata mera. För det är precis det jag gör mycket just nu, jag hatar.
Jag hatar fröken Odlare som inte ens kan hosta upp ett hej trots att våra andedräckter nästan möttes denna morgon. Hon beter sig tydligen lika illa mot Lindsay Blogger, något som bara upprör än mer. Lilla söta Lindsay ger man sig nämligen utan att få hårda straff som konsekvenser.
Sen hatar jag även fröken Odlares attityd och hennes stora ego. Vad jag fått erfara tror hon nämligen att hon är en riktigt begåvad sminkös. Hon har till och med erbjudit sig att stalja några av mina vänninor då deras vägar oturligt nog har korsats. Det räckte dock för väninnorna att kolla på fröken O:s egen fula feja för att inse vilket jävla äckligt ruk hon verkligen var. Och fortfarande är.
Sist men inte minst kan jag inte begripa hur denna hemska människa kan envisas att bära högklackat every single day?! Jag menar, herregud okej om kan hantera dessa styltor, då är väl inget problem. Men när kvinnan hela tiden vinglar fram som hon shottat fem sexor slivovica och en flaska JD vad är då meningen med utstyrseln? Va, va, va? Det ser inte bara fult ut, det ser helt jävla förjävligt ut. Och snälla ta bort de förbannande vita lapparna under de svarta skorna, de gör att mitt hat exhalerar än mer. Usch!
Mobil ur funktion...
Har nyligen fått klagomål från en viss herr Munkfors vad det gäller bilduppdateringen här på min spalt. Så jag kan ju förklara för honom och övriga allmänheten att min mobiltelefon är ur funktion. Och det betyder även att mobilkameran inte heller kan användas i den mån jag önskar. När den väl är brukbar lovar jag att det kommer uppdateras flitigare än en viss fröken Papparazi på Facebook.
Men jag har kommit med en tillfällig lösning. Alla som har fortsatta klagomål får en fejsare publicerad och klar omedelbums. Först ut är just nämnde herr Munkfors. Han ville även ha med en kort prestentation om sig själv så det kan jag väl bjuda på en sådan denna premiäromgång...
Andyguldlock proudly presents Herr Munkfors:
Ålder: Närmare 35 än 20.
Bor: Munkfors City...
Språk: Bred värmländska.
Social status: Okänd/ökänd.
Gillar: Morotskaka, hejhejBroby samt att bli kallad Joakim med ett stumt "j"
Ogillar: Att få komplimanger.
Främsta egenskap: Manövrera Apple-datorer.
Sämsta egenskap: Låter bilden tala för sig själv...
Men jag har kommit med en tillfällig lösning. Alla som har fortsatta klagomål får en fejsare publicerad och klar omedelbums. Först ut är just nämnde herr Munkfors. Han ville även ha med en kort prestentation om sig själv så det kan jag väl bjuda på en sådan denna premiäromgång...
Andyguldlock proudly presents Herr Munkfors:
Ålder: Närmare 35 än 20.
Bor: Munkfors City...
Språk: Bred värmländska.
Social status: Okänd/ökänd.
Gillar: Morotskaka, hejhejBroby samt att bli kallad Joakim med ett stumt "j"
Ogillar: Att få komplimanger.
Främsta egenskap: Manövrera Apple-datorer.
Sämsta egenskap: Låter bilden tala för sig själv...
Sociala överraskningar och Björn Starrin
Det är alltid kul när man tvingas in i oväntade sociala situationer. Speciellt när medmänniskorna runt om kring en inte alls agerar på det torra och trista nordiska sätt som man ideligen är van vid.
Tidigare under dagen besökte jag och hela entouraget den grandiosa restaurangen Saffran&Vitlök -- Sunnes svar på Hélène Darroze i Paris.
Dagen till ära körde vi även på doggy-bag-varianten. Vilket ledde till att vi snällt fick vänta de femton minuter det tog att få våra croque monsieur färdiggrillade.
Noterbart var att vi ställde oss långt in i ena hörnet av värdshuset. Bredvid ett lutbehandlat antikt köksbord och under en ståtlig majolikalampa. Det vill säga på ett betryggande avstånd från den ordinarie kön. Allt för att slippa oklarheter och småjobbiga sociala ordväxlingar med lokalbefolkningen.
Ironiskt nog blev effekten den totalt motsatta...
För inte hade jag förväntat mig att majoriteten av skaran inne på härberget skulle avstå den typiskt svenska gesten; att bara borra ner huvudet i marken och anta att vi inte var delaktiga i matchen alls.
Utan i stället fråga oss på ett artigt och chevalereskt sätt : "Hejsan hejsan, men Ni och härskapet står inte i kön möjligtvis?".
Min haka dök i backen på 35 mikrosekunder. "Ursäkta vad?". Så pass munter och hövlig får man väl ändå inte vara i Sverige. "Nejnejnej", som en viss herr Skjorta hade sagt.
Säkert ett 30-tal personer passerade oss sedan i måndagsmatrushen. Även dessa var lika trevliga och högaktingsfulla mot oss.
Jag kunde inte då och kan fortfarande inte bli något annat än häpen och förbluffad över dessa drastiska gester att svälja den trögsmälta stoltheten.
Antingen är detta bara en serie mirakulösa och osammanhängande händelser eller så måste hela Frykdalen legat sked med Carl Adam Lewenhaupt den gågna helgen.
På S&V sprang jag även på den tredje celebriteten på endast sju månader i Sunne. Kan man tänka sig..
Björn Starrin i egen hög person mötte upp mig och hälsade glatt och hjärtligt. Och även om jag inte blev inbjuden på en kubrick-kväll så känns det ändå som vi boundade i vårt korta och koncisa samtal.
Tidigare gäststjärnor i min dramakomedi är Stina Lundberg-Dabrowski och Lena Strömdahl. Stort.
Dagen till ära körde vi även på doggy-bag-varianten. Vilket ledde till att vi snällt fick vänta de femton minuter det tog att få våra croque monsieur färdiggrillade.
Noterbart var att vi ställde oss långt in i ena hörnet av värdshuset. Bredvid ett lutbehandlat antikt köksbord och under en ståtlig majolikalampa. Det vill säga på ett betryggande avstånd från den ordinarie kön. Allt för att slippa oklarheter och småjobbiga sociala ordväxlingar med lokalbefolkningen.
Ironiskt nog blev effekten den totalt motsatta...
För inte hade jag förväntat mig att majoriteten av skaran inne på härberget skulle avstå den typiskt svenska gesten; att bara borra ner huvudet i marken och anta att vi inte var delaktiga i matchen alls.
Utan i stället fråga oss på ett artigt och chevalereskt sätt : "Hejsan hejsan, men Ni och härskapet står inte i kön möjligtvis?".
Min haka dök i backen på 35 mikrosekunder. "Ursäkta vad?". Så pass munter och hövlig får man väl ändå inte vara i Sverige. "Nejnejnej", som en viss herr Skjorta hade sagt.
Säkert ett 30-tal personer passerade oss sedan i måndagsmatrushen. Även dessa var lika trevliga och högaktingsfulla mot oss.
Jag kunde inte då och kan fortfarande inte bli något annat än häpen och förbluffad över dessa drastiska gester att svälja den trögsmälta stoltheten.
Antingen är detta bara en serie mirakulösa och osammanhängande händelser eller så måste hela Frykdalen legat sked med Carl Adam Lewenhaupt den gågna helgen.
På S&V sprang jag även på den tredje celebriteten på endast sju månader i Sunne. Kan man tänka sig..
Björn Starrin i egen hög person mötte upp mig och hälsade glatt och hjärtligt. Och även om jag inte blev inbjuden på en kubrick-kväll så känns det ändå som vi boundade i vårt korta och koncisa samtal.
Tidigare gäststjärnor i min dramakomedi är Stina Lundberg-Dabrowski och Lena Strömdahl. Stort.
Reality av plastbrorsan, episod numero uno
Vi har alla (såväl Bärry-wonderland-inuiter som turistande storstadsbor) bevittnat, upplevt och hört Munkfors egen Jakob Samuel och dennes underliga läten och ljudeffekter under såväl britssommaren, höstdunkelt, midvintern och den gryende vintervåren.
Det är ett sannerligen svåranalyserat fall och jag har beslutat att göra honom och hans märkliga tungomål till en stående punkt här på min ljuvliga spalt. Ljudeffekterna återkommer jag till en annan gång. I stället inleder jag med att distribuera episod numero uno av hans säregna uttryck.
Valentindagen till ära leverade han två glosor av normal svårighetsgrad;
"Varrå harr du skaff dä än pbloog du åå?".
"Guu va ja längtör tää Sömmörlövä".
Det är ett sannerligen svåranalyserat fall och jag har beslutat att göra honom och hans märkliga tungomål till en stående punkt här på min ljuvliga spalt. Ljudeffekterna återkommer jag till en annan gång. I stället inleder jag med att distribuera episod numero uno av hans säregna uttryck.
Valentindagen till ära leverade han två glosor av normal svårighetsgrad;
"Varrå harr du skaff dä än pbloog du åå?".
"Guu va ja längtör tää Sömmörlövä".
