Pl-sittning hos herr Tompasus
Så kom den äntligen.
Den omtalade och mytomspunna PL-sittningen ägde rum i lördags på kvarteret Pratkvarnen hos herr Tompasus. Och jag måste säga att den blev över förväntan!
Men å andra sidan kunde ju inte en showande herr Prata i högform kombinerat med grym övertändning hos resterande tramsligan sluta med annat än en virtuos succé.
För brukar sällskapet vara underhållande utan lyckodrycker inblandade så förlängde de sannerligen mitt liv avsevärt efter en kväll som denna med mängder av sprakande fluidum.
Extra trevligt var det också att den förlorade dottern, fröken Sambo, hade hittat upp till bergets topp igen. Med henne inkluderat var the mafia of tomfoolery var lika komplett som 60-talets fotklan med Hamato Yoshi inberäknad.
Cred även till vår käre Tompasus för en överraskande städad lägenhet. Så pryd att tändsticksmannen Roy Waller måste gått en berserkargång där innan vi hann anlända.
Notera att värden i fråga medvetet dränks i komplimanger här ovan. För resterande kvällen var nämligen inte alls snäll mot våran guldmunksstipendiat. "Synd att en så vacker säng aldrig får utnyttjas till dess egentliga ändamål" var ett av de mildare utrycken som användes för att sparka på den redan golvade munken.
Råttet var sedan mågat när undertecknad själv syntes i sällskap med fru SI. Samma kvinna som Tompasus så innerligt haft en oömsesidig crush på under andra halvan av sitt vuxna liv. Låt säga att våra blickar inte har korsat ännu, trots att jag förtvivlat förklarat mig oskyldig.Den omtalade och mytomspunna PL-sittningen ägde rum i lördags på kvarteret Pratkvarnen hos herr Tompasus. Och jag måste säga att den blev över förväntan!
Men å andra sidan kunde ju inte en showande herr Prata i högform kombinerat med grym övertändning hos resterande tramsligan sluta med annat än en virtuos succé.
För brukar sällskapet vara underhållande utan lyckodrycker inblandade så förlängde de sannerligen mitt liv avsevärt efter en kväll som denna med mängder av sprakande fluidum.
Extra trevligt var det också att den förlorade dottern, fröken Sambo, hade hittat upp till bergets topp igen. Med henne inkluderat var the mafia of tomfoolery var lika komplett som 60-talets fotklan med Hamato Yoshi inberäknad.
Cred även till vår käre Tompasus för en överraskande städad lägenhet. Så pryd att tändsticksmannen Roy Waller måste gått en berserkargång där innan vi hann anlända.
Notera att värden i fråga medvetet dränks i komplimanger här ovan. För resterande kvällen var nämligen inte alls snäll mot våran guldmunksstipendiat. "Synd att en så vacker säng aldrig får utnyttjas till dess egentliga ändamål" var ett av de mildare utrycken som användes för att sparka på den redan golvade munken.
Most likely to be continued ...
Bilder från spektaklet:
The Kooks - Naive
Bra låtar fortsätter att överrösa mig. Senaste rekommendationen är The Kooks med Naive.
Underbar låt från deras album Inside In/Inside Out.
Underbar låt från deras album Inside In/Inside Out.
Sociala överraskningar och Björn Starrin
Det är alltid kul när man tvingas in i oväntade sociala situationer. Speciellt när medmänniskorna runt om kring en inte alls agerar på det torra och trista nordiska sätt som man ideligen är van vid.
Tidigare under dagen besökte jag och hela entouraget den grandiosa restaurangen Saffran&Vitlök -- Sunnes svar på Hélène Darroze i Paris.
Dagen till ära körde vi även på doggy-bag-varianten. Vilket ledde till att vi snällt fick vänta de femton minuter det tog att få våra croque monsieur färdiggrillade.
Noterbart var att vi ställde oss långt in i ena hörnet av värdshuset. Bredvid ett lutbehandlat antikt köksbord och under en ståtlig majolikalampa. Det vill säga på ett betryggande avstånd från den ordinarie kön. Allt för att slippa oklarheter och småjobbiga sociala ordväxlingar med lokalbefolkningen.
Ironiskt nog blev effekten den totalt motsatta...
För inte hade jag förväntat mig att majoriteten av skaran inne på härberget skulle avstå den typiskt svenska gesten; att bara borra ner huvudet i marken och anta att vi inte var delaktiga i matchen alls.
Utan i stället fråga oss på ett artigt och chevalereskt sätt : "Hejsan hejsan, men Ni och härskapet står inte i kön möjligtvis?".
Min haka dök i backen på 35 mikrosekunder. "Ursäkta vad?". Så pass munter och hövlig får man väl ändå inte vara i Sverige. "Nejnejnej", som en viss herr Skjorta hade sagt.
Säkert ett 30-tal personer passerade oss sedan i måndagsmatrushen. Även dessa var lika trevliga och högaktingsfulla mot oss.
Jag kunde inte då och kan fortfarande inte bli något annat än häpen och förbluffad över dessa drastiska gester att svälja den trögsmälta stoltheten.
Antingen är detta bara en serie mirakulösa och osammanhängande händelser eller så måste hela Frykdalen legat sked med Carl Adam Lewenhaupt den gågna helgen.
På S&V sprang jag även på den tredje celebriteten på endast sju månader i Sunne. Kan man tänka sig..
Björn Starrin i egen hög person mötte upp mig och hälsade glatt och hjärtligt. Och även om jag inte blev inbjuden på en kubrick-kväll så känns det ändå som vi boundade i vårt korta och koncisa samtal.
Tidigare gäststjärnor i min dramakomedi är Stina Lundberg-Dabrowski och Lena Strömdahl. Stort.
Dagen till ära körde vi även på doggy-bag-varianten. Vilket ledde till att vi snällt fick vänta de femton minuter det tog att få våra croque monsieur färdiggrillade.
Noterbart var att vi ställde oss långt in i ena hörnet av värdshuset. Bredvid ett lutbehandlat antikt köksbord och under en ståtlig majolikalampa. Det vill säga på ett betryggande avstånd från den ordinarie kön. Allt för att slippa oklarheter och småjobbiga sociala ordväxlingar med lokalbefolkningen.
Ironiskt nog blev effekten den totalt motsatta...
För inte hade jag förväntat mig att majoriteten av skaran inne på härberget skulle avstå den typiskt svenska gesten; att bara borra ner huvudet i marken och anta att vi inte var delaktiga i matchen alls.
Utan i stället fråga oss på ett artigt och chevalereskt sätt : "Hejsan hejsan, men Ni och härskapet står inte i kön möjligtvis?".
Min haka dök i backen på 35 mikrosekunder. "Ursäkta vad?". Så pass munter och hövlig får man väl ändå inte vara i Sverige. "Nejnejnej", som en viss herr Skjorta hade sagt.
Säkert ett 30-tal personer passerade oss sedan i måndagsmatrushen. Även dessa var lika trevliga och högaktingsfulla mot oss.
Jag kunde inte då och kan fortfarande inte bli något annat än häpen och förbluffad över dessa drastiska gester att svälja den trögsmälta stoltheten.
Antingen är detta bara en serie mirakulösa och osammanhängande händelser eller så måste hela Frykdalen legat sked med Carl Adam Lewenhaupt den gågna helgen.
På S&V sprang jag även på den tredje celebriteten på endast sju månader i Sunne. Kan man tänka sig..
Björn Starrin i egen hög person mötte upp mig och hälsade glatt och hjärtligt. Och även om jag inte blev inbjuden på en kubrick-kväll så känns det ändå som vi boundade i vårt korta och koncisa samtal.
Tidigare gäststjärnor i min dramakomedi är Stina Lundberg-Dabrowski och Lena Strömdahl. Stort.
John Mayer - Waiting on the World to Change
Populär, lättsam, uppiggande och trallvänlig.
John Mayer med Waiting on the World to Change (Album: Continuum).
John Mayer med Waiting on the World to Change (Album: Continuum).
Krossad tumme upp
"Tumme upp för Markus Larsson"
Rubrik-temat fortsätter...
TT kan man alltid lita på och i kväll larvades det till lite extra.
Redaktörerna kunde bara inte mottstå frestelsen då den värmländske alpinstjärnan, Markus Larsson, fick glädjande besked. Han slipper operera sin krossade tumme.
Tur att det även fanns en bra back-up i "tumme ner" i fall att resultatet skulle vara negativt.
Rubrik-temat fortsätter...
TT kan man alltid lita på och i kväll larvades det till lite extra.
Redaktörerna kunde bara inte mottstå frestelsen då den värmländske alpinstjärnan, Markus Larsson, fick glädjande besked. Han slipper operera sin krossade tumme.
Tur att det även fanns en bra back-up i "tumme ner" i fall att resultatet skulle vara negativt.
Epiloger, succéer och fria entréer..
Efter epilogen av senaste tidens dysterhet var slutet på helgen bättre än förväntat.
Visst, hade jag väl mina förhoppningar att fira lördagsaftonen med några glas Krug Grande Cuvée efter att mina små älsklingar satt firma Arsenal ur spel i cupen. Men efter senaste tidens rabalder mot bland annat All-älskar-svens-shitty kunde man dock inte vara allt för säker.
Men det blev en kväll utöver mina våtaste fantasier. Mina röda djävlar trollade boll likt Joe Labero i högform på Conrad Jupiter, och med dessa konster fick de fransmannens lilla skitiga immigrantlag att spela som spelarfruarna i Nolgårds IK.
Med lite perspektiv på det hela måste jag berömma He-Can-Pass-Tackle-Head-Michael-Carrick-is-a-Red. Detta trots att Pekapeka-Fletcher var strålande och hade druickit ur Jarmila Kratochvilovas gamla sportdryck.
Men tillbaka till Michael Carrick som var tillbaka till förra årets fenomenala klass.
I år har han kanske varit halvt bortglömd i uppsjön av mittfältsalternativ. Men efter lördagens världsklasslir bör dock inte hans plats i elvan längre ifrågasättas, punkt.
Trevligt att även mäster Fabio Capello var på plats och beskådade Man United. Och då menar jag också Man United allena. Ty i Gooners-elvan hittade vi inte en enda spelare med anglosaxiska drag. Eller förlåt mig, Justin Hoyte fanns ju på planen. Men han såg mer ut som Martin Beck som sopran i gospellkören i Jeffersonville. Så jag spelar nog hellre på att Razborka vinner Melodifestivalen än att Hoyte drar på sig landslagströjan.
- - -
Fri entré gav stor succé.
Mitt rubriksättande upphör aldrig att förvåna. Förra veckans rubrik på Anja Pärson: "Anja varken super eller på G" var kaffesump gentemot denna söndags tramsighet här ovan.
Det var faktiskt ändå ganska gemytligt att gästa Sunne en söndag. Detta trots att triangelfordonsfrekvensen var ekvivalent med en vanlig vardag.
Allt om äventyret och en mening om den match, som faktiskt var mitt primära uppdrag, finns att läsa i min otroligt utflummande skapelse i måndagstidningen. Har jag tur är artikeln ännu inte borttagen från nwt.se:s katakomber, men vem vet...
Visst, hade jag väl mina förhoppningar att fira lördagsaftonen med några glas Krug Grande Cuvée efter att mina små älsklingar satt firma Arsenal ur spel i cupen. Men efter senaste tidens rabalder mot bland annat All-älskar-svens-shitty kunde man dock inte vara allt för säker.
Men det blev en kväll utöver mina våtaste fantasier. Mina röda djävlar trollade boll likt Joe Labero i högform på Conrad Jupiter, och med dessa konster fick de fransmannens lilla skitiga immigrantlag att spela som spelarfruarna i Nolgårds IK.
Med lite perspektiv på det hela måste jag berömma He-Can-Pass-Tackle-Head-Michael-Carrick-is-a-Red. Detta trots att Pekapeka-Fletcher var strålande och hade druickit ur Jarmila Kratochvilovas gamla sportdryck.
Men tillbaka till Michael Carrick som var tillbaka till förra årets fenomenala klass.
I år har han kanske varit halvt bortglömd i uppsjön av mittfältsalternativ. Men efter lördagens världsklasslir bör dock inte hans plats i elvan längre ifrågasättas, punkt.
Trevligt att även mäster Fabio Capello var på plats och beskådade Man United. Och då menar jag också Man United allena. Ty i Gooners-elvan hittade vi inte en enda spelare med anglosaxiska drag. Eller förlåt mig, Justin Hoyte fanns ju på planen. Men han såg mer ut som Martin Beck som sopran i gospellkören i Jeffersonville. Så jag spelar nog hellre på att Razborka vinner Melodifestivalen än att Hoyte drar på sig landslagströjan.
- - -
Fri entré gav stor succé.
Mitt rubriksättande upphör aldrig att förvåna. Förra veckans rubrik på Anja Pärson: "Anja varken super eller på G" var kaffesump gentemot denna söndags tramsighet här ovan.
Det var faktiskt ändå ganska gemytligt att gästa Sunne en söndag. Detta trots att triangelfordonsfrekvensen var ekvivalent med en vanlig vardag.
Allt om äventyret och en mening om den match, som faktiskt var mitt primära uppdrag, finns att läsa i min otroligt utflummande skapelse i måndagstidningen. Har jag tur är artikeln ännu inte borttagen från nwt.se:s katakomber, men vem vet...
Reality av plastbrorsan, episod numero uno
Vi har alla (såväl Bärry-wonderland-inuiter som turistande storstadsbor) bevittnat, upplevt och hört Munkfors egen Jakob Samuel och dennes underliga läten och ljudeffekter under såväl britssommaren, höstdunkelt, midvintern och den gryende vintervåren.
Det är ett sannerligen svåranalyserat fall och jag har beslutat att göra honom och hans märkliga tungomål till en stående punkt här på min ljuvliga spalt. Ljudeffekterna återkommer jag till en annan gång. I stället inleder jag med att distribuera episod numero uno av hans säregna uttryck.
Valentindagen till ära leverade han två glosor av normal svårighetsgrad;
"Varrå harr du skaff dä än pbloog du åå?".
"Guu va ja längtör tää Sömmörlövä".
Det är ett sannerligen svåranalyserat fall och jag har beslutat att göra honom och hans märkliga tungomål till en stående punkt här på min ljuvliga spalt. Ljudeffekterna återkommer jag till en annan gång. I stället inleder jag med att distribuera episod numero uno av hans säregna uttryck.
Valentindagen till ära leverade han två glosor av normal svårighetsgrad;
"Varrå harr du skaff dä än pbloog du åå?".
"Guu va ja längtör tää Sömmörlövä".
Jason Mraz - Clockwatching
Delar med mig av den underbara låten Clockwatching med Jason Mraz (från albumet Mr A-Z).
Låten är på intet sätt dagsfärsk men är ändå den mest frekvent spelade hos mig för tillfället. Möcke bra!
Låten är på intet sätt dagsfärsk men är ändå den mest frekvent spelade hos mig för tillfället. Möcke bra!
Bloggsug, glamorösa äventyr och fröken Envis
Ojoj..
Bara från tomma inte kom den bortsprungna bloggåtrån tillbaka till mig.
Plötsligt känner jag nu hur fingrarna bara vill sväva utöver tangenterna för att bilda små fagra bokstäver, ord och meningar i mångfald!
Kanske beror denna akuta skrivabstinens på kvällens fantastiska upptäckt. Nämligen fyndet av fröken Envis "hemliga" blogg.
Det är en sån oförklarlig tillfredsställelse att jag lyckats sniffa upp den, detta trots hennes många tappra försök att hålla den dold för mig och inte minst för herr Slå-in-paket-som-en-kvinna.
Möjligen är det så att hennes nyfödda bloggkarriär på något sätt sporrat och återupplivat min egen...
Ett annat tänkbart, och högst troligt scenario, till omstarten är aftonens äventyr i LLA.
Jag menar, efter att plågat sig igenom uppdrag som Trettondagspilen, Höstsimiaden, Julpucken och Starke-man har man nu äntligen nått toppen av journalisthierarkin.
Nog för att dagens Elitseriereporterknäck kanske bara var ytterst tillfälligt gav det ändå en sådan majestätisk känsla i kroppen. Jag var verkligen som i trans och klyschan "som ett barn på julafton" passar som handen i vanten in i sammanhanget.
Nu när jag tänker tillbaka på jungfruturen på pressläktaren känns det nästan som i en underbar dröm. Att bara nu i efterhand kunna droppa namn på alla stjärnskribenter som omringade mig där uppe på kaffeladans tredje etage.. Att ha fått suttit där på presskonferensens första rad och varit mitt i händelserna centrum.. Att ha fått kommit nära inpå och ordväxlat med stjärnor som Andreas Salmonsson, Niklas Sundström och Magnus Wernblom.. Och som grädden på moset få betalt för hela spektaklet - helt otroligt sannslöst.
Resultatet av kvällens strapatser fick dock lida för den mäktiga upplevelsen. Och mitt lilla harmlösa verk bör kanske inte hissas till några pärlportshöjder, men eländet finns i alla fall präntat i onsdagens Ö-viks Allehanda för intresserade själar...
Sådär, nu förklarar jag operation blogguppehåll som avslutad. Förhoppningsvis hinns det med att publiceras fler fiaskon och succéer innan isen lägger sig å nyo!
Bara från tomma inte kom den bortsprungna bloggåtrån tillbaka till mig.
Plötsligt känner jag nu hur fingrarna bara vill sväva utöver tangenterna för att bilda små fagra bokstäver, ord och meningar i mångfald!
Kanske beror denna akuta skrivabstinens på kvällens fantastiska upptäckt. Nämligen fyndet av fröken Envis "hemliga" blogg.
Det är en sån oförklarlig tillfredsställelse att jag lyckats sniffa upp den, detta trots hennes många tappra försök att hålla den dold för mig och inte minst för herr Slå-in-paket-som-en-kvinna.
Möjligen är det så att hennes nyfödda bloggkarriär på något sätt sporrat och återupplivat min egen...
Ett annat tänkbart, och högst troligt scenario, till omstarten är aftonens äventyr i LLA.
Jag menar, efter att plågat sig igenom uppdrag som Trettondagspilen, Höstsimiaden, Julpucken och Starke-man har man nu äntligen nått toppen av journalisthierarkin.
Nog för att dagens Elitseriereporterknäck kanske bara var ytterst tillfälligt gav det ändå en sådan majestätisk känsla i kroppen. Jag var verkligen som i trans och klyschan "som ett barn på julafton" passar som handen i vanten in i sammanhanget.
Nu när jag tänker tillbaka på jungfruturen på pressläktaren känns det nästan som i en underbar dröm. Att bara nu i efterhand kunna droppa namn på alla stjärnskribenter som omringade mig där uppe på kaffeladans tredje etage.. Att ha fått suttit där på presskonferensens första rad och varit mitt i händelserna centrum.. Att ha fått kommit nära inpå och ordväxlat med stjärnor som Andreas Salmonsson, Niklas Sundström och Magnus Wernblom.. Och som grädden på moset få betalt för hela spektaklet - helt otroligt sannslöst.
Resultatet av kvällens strapatser fick dock lida för den mäktiga upplevelsen. Och mitt lilla harmlösa verk bör kanske inte hissas till några pärlportshöjder, men eländet finns i alla fall präntat i onsdagens Ö-viks Allehanda för intresserade själar...
Sådär, nu förklarar jag operation blogguppehåll som avslutad. Förhoppningsvis hinns det med att publiceras fler fiaskon och succéer innan isen lägger sig å nyo!
