AndyGuldlock

Tillbaka igen! ...för kanske 23:e gången...
Ska bara sluta och göra comeback ungefär 17 gånger till så kan jag för evigt stoltsera runt som bloggvärldens egen Henke Larsson.

Mitt äventyr på blogspot.com var bara en kul, kort liten fling. Ganska snabbt insåg jag att det, trots strukturerade försök, inte gick att ha ett seriöst förhållande. Så nu är jag tillbaka på gammal trygg mark igen och ska göra ett nytt försök.
Tänker inte lova något (eller en speciell någon) att det blir frekvent uppdatering men jag ska försöka som sagt. En tumregel blir att desto inlägg som skrivs desto mer mindre har jag att sysselsätta mig med under min korta sommarlediget. Enjoy.

guldpojken.blogspot.com (plus musik och fotboll)

Slängde nyss en blick på termometern och utläste 0,4 jävla grader celsius! Vad har hänt? It's like February all over again. Jag menar förra helgen var det tropiskt badväder, nu fryser strålen om man står ute och pissar. Att det diffar mer än 30 grader på en vecka kan ju aldrig vara normalt. Inte heller hälsosamt för den delen. Kan knappt tro att dessa bilder togs för bara en dryg vecka sen...

Andy Guldlock är tillbaka. Bloggen tog omedvetet semester i någon vecka men är nu på tapeten å nyo. Vet inte varför denna torka plötsligt infann sig hos mig, men jag får la skylla på bristande ork och vissa tekniska bekymmer. Anywho, förhoppnings är den nya jag bättre än någonsin. Ska göra allt i min makt för att bli mera frekvent i skrivandet. Dessutom väntar en helt ny design på att lanseras. Spännande...

Jag är en glassig, glidande livsnjutare.
De senaste 24 timmarna har jag fullständigt struntat i allt vad vardaglia måsten heter. Jag har struntat i alla mina ofärdiga arbeten som ligger på hög, jag har skitit i att gå upp 05.30 och jag har faktiskt pissat på den förbannande skräpskolan uppe i norr. Jag har haft en gudomlig endagssemester och jag har njutit.

Startskottet gick 21.00 i går. En vanlig, svart liten skräpig tisdag (!). Jag själv, Charl J och Robbie R gick direkt för KO och körde vår egen lilla vinprovar/grill/sällskapsspel-kväll. Lyckat? Ja. Glassigt? Ja. Fattades bara att vi skulle bytt ut vår Coop-karré mot gåslever i guldpräglade foliformar samt växlat vår halvdyra Manseng-Sauvignon mot en flaska Château d'Yquem. Gädden på moset, så där skummigt perfekt.
Anyway så blev det en all-nighter. Och efter några explorer-drinkar, öl samt några glas vin kände jag mig inte så manad att cykla hem till ön 05.03 så övernattning fick det bli.

Jag somnade gott och vaknade sedan helt utvilad och detoxerad i halv-elva-snåret. Lite halv oboy räddade morgonen och jag kände mig genast på topp igen.
Charl cabbade ner sin metallic-orangea Peugeot och slängde på lite Lene Marlin för att fullborda girly-statusen. Jag fick dock förmånen att köra detta fantastiska åkdon in till stan, vilket jag faktiskt inte ångrar alls.
Väl i stan mera glass. En lunchlatté precis bredivd soltorget fick det bli samtidigt som Charl imponerade på herr Carsténsägare. Enormt. Charls brödkunksaper väckte så stor beundran att hon nu har gratis pain riche-förbrukning därifrån livet ut. Fajkifajki på en sådan solig utservering nådde klimax på min lilla semesterdag.

Cabbade sedan ner å nyo för att glida förbi redaktionen en sväng. Behövde få status-uppdateringar samt snacka av mig lite med El Doctoré, Tompassus och herr Skjorta innan jag styrde min Svaneholm söderöver.
Mellanlandade dock först för fajkifajk hos Mormoré, allt för att fylla depåerna. En härlig cykeltur ut i skärgården senare och min måbra-dag var fullbordat. Eller nästan. Die Hard är inte riktigt slut ännu...



 

Själv på tåget. Förannad, besviken och arg. Mest pga av att varken Johnny eller Lindsay dykt upp. Riktigt dåligt! Båda har återigen tagit till skolken och vi får väl se om de dyker upp till tentan i eftermiddag och vad deras patetiska lilla ursäkt är...
Hur som helst gav denna situation lite utrymme till att ta igen gårdagens missade plugg. Jag insåg dock ganska snabbt att det inte funkade alls utan jag får köra provet på pure känsla. Nu ska jag istället ägna mig åt dagens metrokryss...

Visst har jag nämnt den ostrukturerade mig själv? Hur jag brukar vimsa runt ibland med alldeles för mycket skräptänk i skallen och glömma viktiga ting och dyligt? Nu har jag varit framit igen...

Har spenderat the entire morning till att leta efter den dyrbara iPod-sladden. Men efter att ha vänt upp och ner på allt, tittat under sängen och även i gitarren är jag fortfarande utan lycka. Med all säkerhet har jag glömt den kvar någonstans i skolan. Suck suck. Det har visserligen hänt förut men då under en annan tidsrymd. Denna gång när det gått kanske en vecka räknar jag inte med att återfinna den...

Jag hoppas dock innerligt på den lilla, lilla, minimala chansen; att jag bara förlagt den här hemma någonstans. Tyckte nu till och med att jag såg den och jag sprang dit. Men nej! Det vara bara antenkabeln till TV:n som spelade mig ett litet spratt. Stön
.

Är på väg till v-ås och sitter på mitt andra av tre färdmedel. Gill Sans-Sara har nämligen lyckats få in oss på en tur med idel konstiga byten istället för att bara bokat dirrbussen. Man får känslan av vi är på väg till Madrid eller någon annan exotisk destination då dessa skiftningar idel präglar färden. Med på bussen är, förutom översociala Sara, också Hannah. Så otrolig gullig och snäll. En helt underbar tjej!

Nyss uppvaknad. Återigen oroväckande tidigt för att ha sovmorgon. Ändå känner jag mig utvilad till maximum.
Kanske beror det på att jag faktiskt somnade innan klockan 22.00 och mitt framför fotbollen. Hur gick skräpderbyt förresten? Okej, DIF kvitterade visst i slutet...synd.
Det kan även bero på att jag drömde söta drömmar om slut-audition i idol, om lycka med min allt mer olyckliga kärlek och om nederlag hos min bittraste fiende. Snälla säg att en av dom i alla fall kan gå i uppfyllelse...
Men framför allt är jag nog utvilad tack vare att denna morgon har guld i munnen. Bokstavligt tavlat.

För är det inte en förtrollande känsla av nyrikhet som väcker en varje månad den 25:e. Solen går upp på en strålande ljustblå himmel och inga bekymmer verkar finnas eller störa rhytmen. Det känns så underbart att jag får lust att bara knalla runt och impuls-säga "gött mos" hela fredagen lång.

Och visst ska det bli spännande att sprida pengar omkring sig. Först i ledet står bland annat fotbollsräkningen (läs: canal+) sedan mobilabbonemanget och efter den ett nytt respass för maj med mera, med mera. Trevligt. Ska även köpa lite nya och fräscha dojjor tänkte jag. Samt även en ny vårjacka som jag lagt undan för dagens shoppingrushen nere på stan. Slantar strös som sagt omkring mig, bara en månad kvar till nästa 25:e...

Yes! Uteserveringspremiären är avklarad! Gött gött. Länge har jag väntat på detta kusligt spännande event och nu när det äntligen blev av känns det som kroppen av drabbats av en kvartsorgasmisk omöblering. Det blev dock ingen längre akt i Karlstadssolen men ändå en väl värd kortare och mer intensivare snabbis. Perfa perfekt.

Jag joinade Johnny Idol, Lucky Lina, B-Emmis+kompis samt även (snäppet överraskande) Komma-aldrig Karin på någon random uteställe mitt stan. Vi satt och hade en trevlig stund i solen och den lilla kylan som fanns ignorerades med sympatiskratt och halvtörstsläckande drycker i fat-form. Underbart. Så gott som en öl smakade idag har det inte smakat sedan Danny Mountain hade ett stabilt förhållande.

Och bättre blev det..
För vet ni vem som knallade förbi, bara femtitvå centimeter bredvid vårt lilla bord, i en studsande men ändå avkopplande stil?
Ja, okej visst kom även Herr Prata med Miami-bränna och Danny Mountain följt av en skock av innebandy-tjejer och sade tjena tjinexen. Men dem i alla ära, dit ville jag inte komma.

Dagens höjdpunkt var faktiskt, tro det eller ej: Marcus Birro! Min största förebild (efter Johnny då) och favoritpoet i egen hög person. Fan att se denna fantastiska människa live gör att jag inte längre behöver åka till Old Trafford och bevittna Paul Scholes erotiska smörpassningar. Jag behöver inte stå i bar överkropp på Abbey Road och gråta till "Angel" med Robbie W. Jag behöver inte... okej poängen är kanske nådd. Hur som helst önskar jag att jag hade haft stake nog att hoppa över staketet och skaka hand med (eller kanske till och med omfamna) den halvitalienske författare och guden, Marcus Birro.

Okej, okej, okej. Jag skrev rubriken enbart för dess rimmande klang.
Eller nästan i alla fall...
För det inte roligt alls att min käraste lilla vita ägodel till laptop krånglar. Eller rättare sagt, hon fungerar inte fungerar över huvudtaget!

Jag kom hem i går och fann henne med ett brustet hjärta, delat i över tjugotvåtusen bitar. Så bedrövad och under isen att hon inte ens orkade med ett hej och välkommen hem. Så trött på allt att hon inte startade alls.
Och visst känner jag stora skuldkänslor. Kanske beror beteendet på att jag, något hänsynslöst, proppat henne full med meningfull skit trots att hon upprepade gånger sagt ifrån. Jag vet inte om detta innebär slutet på vår relativt långa relation. Oerhört trist i så fall, speciellt när vi precis firat vår fantastiska one-year-anniversary.
Hur som helst ska vi till terapeuten inne i norra K-Town snart. Vi får väl se vilka skador allt trubbel har inneburit och om de möjligen går att fixa.

Snart bara fem timmar tills jag ska gå upp och jag har ännu inte gått och lagt mig. Befinner mig återigen inne i ett välbekant scenario. Klockan 08.20 ska ett kort litet inlämningsarbete vara klart, färdigt och genomarbetat men jag har ännu inte bajsat ut det första ordet.

Tänkte börja med the so called uppsats redan i onsdags men sköt det på framtiden. Under torsdagen och fredagen lades min tid på att vara salongsberusad inne på invigningsfesten på Spa-anlägningen. Och i lördags köade jag bort hela dagen till ett meningslöst Idolsökande och lite tv-tid. Söndagen var då min räddnig men efter att jag kommit hem från jobbet spenderade jag i stället mesta delen av tiden åt sporadiskt tv-tittande. Så nu sitter jag här. Trött och sovklar men med kniven på strupen. Måste sluta blogga så jag kan få någonting gjort över huvudtaget. Heja Andy!

Är nyligen uppvaknad och tänker genast tillbaka på den halvt om halvt overkliga gårdagen. För visst var den där konstiga känslan där i går. Ni vet den känslan när man befinner sig i någon slags bubbla och bara kan kolla ner på sig själv uppifrån. Utan att kunna kontrollera minsta lilla ser man sig gå genom en hela dag likt en vakuumpackad tomatpuré fraktad från grossist till butik och vidare ut till konsument.

Just så var fallet i går. Från att vi ställde oss längst bak i kön klockan 08.00 till att vi kom ut cirka fem och en halv timme senare. Det var konstigt nog aldrig frågan om någon större nervositet eller anspänning. Kanske för att jag befann mig i den ovan nämnda dimman. Kanske för att jag var så otroligt väl förberedd. Eller så var kanske så fruktansvärt nervösa att jag inte ens fattade det själv...

Hur det gick? Bra men inte tillräckligt bra.

I alla fall var det det jag försökte intala mitt supportande entourage och alla andra undrande efter jag fått domen. Men nu så här med lite distans till alltihopa har jag börjat fundera och analysera. Uppfattade jag verkligen den två-delade precasting-juryn bedömning rätt? Betydde kanske "inte tillräckligt" att jag just kanske inte var den där superstjärnan dom letade efter?

Till en början trodde jag det. Men. När jag insåg att de skickat vidare cirka 150 stycken till att möta Bagge, Bagge och Carlsson på måndag är det klart jag blir lite fundersam och skeptiskt. Kanske föll på det berömda målsnöret och var 175:e bäst? Jag kanske var jag bara medelmåttan som kunde hålla ton? Eller så var jag endast inte bra? Frågorna är många och jag kanske aldrig får veta svaren.

Jag kunde så klart med facit i hand ha frågat pre-castingteamet vilken grad av "inte tillräckligt bra" jag höll. Eller om det speciella i min röst var positivt menat. Men yet again var jag där, mitt i den handlingslösa bubblan av no can do.

I livet brukar man vinna eller förlora, fira eller sörja. Jag kan dock inte känna något av dessa just nu. I går fanns en tomhet i dag finns bara en självtvivlan. Jag vet inte om jag ska tackla rejekteringen som en halv framgång eller bara en avkapad motgång. Just nu är bara det sistnämnda som existerar i hjärnan. Ödet gjorde i alla fall att jag nyss sprang på Henke Rydströms krönika om att tackla motgångar på rätt sätt. Inget journalistiskt mästerverk på något vis men det finns dock ett starkt budskap. Och kanske måste jag göra precis som han säger. Resa mig.

Okej så här ligger det till, jag ska göra denna korta story väääldigt lång.

Jag var i akut behov av nyfrisering i dag. Kanske på grund av att helgens stora event krävde det eller så var jag helt enkelt inte så förtjust i de Gary Busey-lockar som började forma sig i skallen, vad vet jag. I vilket fall lyckades jag få ihop en snabb klipptid på min vanliga frisersalong redan samma dag. Milt imponerande.

Denna salong som jag också varit trogen och älskat i mer än två års tid. Till och med så trofast att jag alltid kommer åter trots deras konstanta smyghöjningar.
Samma hängivenhet har jag även visat mot super-Angelica, min otroligt bra (läs: förtjusande och bedårande) frisör. Även om vi bara ses en gång varannan månad gör den lilla halvtimmen vi har tillsammans att mitt hjärta slår Anna Lindberg-volter i brösten. Kalla det olycklig kärlek eller vad ni vill. Om den perfekta kvinnan existerar så är det hon.

Men i dag, och inte för resten av månaden heller, hade hon dock inte tid med mig. Sjukskrivning var en av orsakerna fick jag höra på luren från hennes kollega. Jaja, det funkar väl med en gång hos en annan nu när det är så akut tänkte jag. Jag sårar i alla fall inte fröken Ängel face-to-face.

Men vem stod där välkommande i dörröppningen när jag gjorde entré om inte hon. Som vanligt skinande som en stråle av sol tittande hon på mig och frågade (förhoppningsvis även något förvånande): "nämen hej, ska du klippa dig?". Självklart skulle jag kommit med en klatching replik om hennes ej inkickade sjukskrivning men det enda mitt förstelnade och förförda jag fick ur mig var ett vekt "jaa".

Jag lunkade sedan, något förvirrad, vidare till väntläg(r)et. Mitt namn ropades upp och jag mötte upp denna medelålderskvinna som skulle fixa kalufsen. Det var bara ett litet problem. Hennes stol befann sig precis bredvid fröken Ängels. Avslappnande, frågetecken. Nej, utropstecken.

Extra svårt blev det även när jag är så förvånansvärt populär hos äldre kvinnor. De är nämligen de enda som ser mig som den svärmorsdröm jag faktsikt är. Men de har också en förmåga att veta exakt vad jag tänker och känner i alla lägen.

Och så även i dag...

För där satt jag i desperata försök att koncentrera mig på vad min frisör gjorde samtidigt som jag försökte hålla tankarna och blickarna borta från fröken Ängel. Och samtidigt som jag också försökte dölja just dessa aktioner för frisören. Det gick väl sisodär. Hon kände min kärlek till denna kvinna intill omedelbart. Som tur var avslöjade hon mig dock aldrig utan bara himlade med ögonen så där lyckoönskande.

Jag fick till slut min frisyr kort och klar. Nöjd, flinande jag och tackade denna medelålderskvinna för uthuggningen. Hon blev glad och utryckte hur mycket hon gillade mitt gulliga jag. Sött..
Försökte innan jag gick även säga någon snygg hejdå-fras till fröken Ängel men förblev återigen halvstum. Det är bara att hoppas att min nya reservfrisör i stället lade in ett gott ord för mig efter jag lämnat salongen...

Norsk lingo är alltid underhållande. Speciellt när den också är på riktigt och inte påhittad som i guleböjen och kämpetorskens fall.
Anthem-Torstein lärde mig i dag ett fantastiskt kul ord. Trappetroll. Ge nobelpriset till den som kommit på norskan!
Men vad är då detta trappetroll för något? Jo, kommer ni ihåg dessa otroligt roliga spiral-leksaker som man som liten grabb eller tjej roade sig med i husets trapp? En sån där som gick av sig själv... Det har vi det, the one and only: trappetrollet.

Världens ballaste regnbåge vilade över Karlstad City denna eftermiddag. Och inte bara en enda allena utan den splittade sig också i fleratalet delar över Stora Torget. Lite varstans gick den ner. Ett slut hittades precis brevid Estrad, ett annat i hörnlägenheten högst upp på Kungsgatan och ett tredje mitt bredvid fontänet. Jag och herr Modeblogg tog självklart tillfället till akt och kunde med enkela medel återuppliva våra barnasinnen. En kvart sprang vi runt torget och efter denna fantastiska regnbåge. Förbaskad kul minsann, hit med mera regn och sol.

Shit, vad händer med mig i dag? Har aldrig känt mig så här sentimental, allt som sker verkar beröra mig på djupet.

Tittar på The 40 Year Old Virgin just och tankarna går raskt tillbaka till den första gången. Då jag såg filmen. Där var vi, det gamla kärngänget på sex, därborta i våra sovsäckar på Hultsberg.

Gud vad jag saknar den tiden. Alla de där filmkvällarna, festerna och sommardagarna på Bomstad. Det är först nu jag inser hur fantastiskt kul vi hade det varje helg. Stämningen och gemenskapen var nästintill unik. Inte bara bra, det var magiskt.
Om en månad väntar ännu en återförening, tur det. Denna gången är det Lkpg som gäller. Jag längtar. Enormt.

Lördagseftermiddag, endast iförd surfbrallor och linné samt med en pizzaslice i handen framför Premier League-lördag. Kan göra vad fan jag vill och ingen jävel bryr sig ett dugg. Ungkarlslivet är väl för jävla underbart gött...

...eller så är det inte det. Jag orkar fanimej inte leva längre i denna överreklamerade fasad av lycka och perfektion. Jag är trött på dessa ständinga lösnummerinköp och tomma förhoppningar. Fan jag låter som en nedsupen Majkel, gråtande på muggen i 19A. Men doktor H har faktiskt fel. Singellivet är prikärt och fullt av elände. The true love lyser med sin frånvaro.

Har till och med fått byta väg till jobbet. Klarar nämligen inte av min vanliga rutt efter vattnet i viken. Speciellt inte en fin söndag som denna när jag möter ett lyckligt par kommer skrattande hand i hand utan några bekymmer som helst. Okej det är bara ett par tänker jag och gläds med dem. Men sedan kommer ett till och ett till och ett till. Det är det som om man tittar upp mot skyn en klar sommarnatt. Först ser man bara en liten stjärna, men sedan fylls hela himlavalvet med små lysande prickar. Precis så är fallet längs min väg där jag går ensammen i motsatt riktning mot ännu en meningslös dag...

Jag brukar inte ta illa upp när de frågar om jag kan legitimera mig ute på krogen, på systemet eller vid diverse tobaksinhandlingar etc. I stället brukar jag bli glad och fälla en tår eller två för att min ungdomliga skönhet fortfarande utspeglar sig så grandiöst.

Men i dag blev jag faktiskt upprörd när just en sådan situation inträffade. Jag lämnade in tipset(!) på det sedvanliga Coop men innan expedittanten drog mina 216 rader så dök frågan upp.

Lite halvt överrumplade tänkte jag okej då och visade sedan nonchalant upp den rosa plastbrickan. Hon slet den fort ur näven på mig och jämförde mig mot bilden länge, väl och extra noggrant. I denna stund var jag helt övertygad om att hon även skulle hävda falskleg då mina guldiga lockar tyvärr har en mörk kulör på brickan. Hon gjorde ett försök att spänna ögonen i mig för att locka fram en nervös reaktion. Men jag stod där cool-lugn som självaste Jarl Kulle och rörde inte min.

Efter en lång arga-leken-simulation gav tant expedit till slut vika i och drog besvärat kupongen. Jag tackade henne ironiskt och lämnade med raska steg butiken i frustruation. Hon återgick sakterliga till arbetet surare än någonsin...

+1
Boomshakalakk. Deklarationen damp ner i brevlådan i morse och hade med sig toppnyheter. Välbehövliga slantar fås tillbaka på skatteåterbäringwn och nu kanske det blir en längre utlandstripp till sommarn i alla fall. Måste bara fixa lite på skatteverket.se så jag får dem innan midsommar.

+2
Äntligen. Min guldsten till mobil är tillbaka. Under tre-fyra veckor har jag väntat och väntat. Och under tiden i stället fått kört Nokia, LG och Nokia igen. Aldrig mer. SonyE slår dessa konkerrenterna i pedogiskt gränsnitt lika lätt som Bristol Citys reserver skulle spöa ett Nolgård i toppform. Så fantastiskt skönt att kunna kommunicera på ett lätt sätt igen, även om hela min kontaktbok försvann i reprationen.

+3
Besiktningen gick finemang och inte enda fel hittades. Ofantligt snabbt gick spektaklet dessutom. Inte mer än två minuter för att testa allt, allt. F1-depå-klass må jag säga. Så fixa en tid precis innan lunch (12.00) precis som jag hade och man slipper en kanske annars supernogrann koll.

-1
Snackade med min praktiktänkta reklambyrå igen och vi bokade in ett fikamöte nästa vecka. Men. Det skulle bli lite "förväntningslöst" då de tydligen redan hade en sökande till platsen. Jag står fortfarande lite halvt frågande till vad som menades med detta och fortsättning lär sannerligen följa...