AndyGuldlock

Är nyligen uppvaknad och tänker genast tillbaka på den halvt om halvt overkliga gårdagen. För visst var den där konstiga känslan där i går. Ni vet den känslan när man befinner sig i någon slags bubbla och bara kan kolla ner på sig själv uppifrån. Utan att kunna kontrollera minsta lilla ser man sig gå genom en hela dag likt en vakuumpackad tomatpuré fraktad från grossist till butik och vidare ut till konsument.

Just så var fallet i går. Från att vi ställde oss längst bak i kön klockan 08.00 till att vi kom ut cirka fem och en halv timme senare. Det var konstigt nog aldrig frågan om någon större nervositet eller anspänning. Kanske för att jag befann mig i den ovan nämnda dimman. Kanske för att jag var så otroligt väl förberedd. Eller så var kanske så fruktansvärt nervösa att jag inte ens fattade det själv...

Hur det gick? Bra men inte tillräckligt bra.

I alla fall var det det jag försökte intala mitt supportande entourage och alla andra undrande efter jag fått domen. Men nu så här med lite distans till alltihopa har jag börjat fundera och analysera. Uppfattade jag verkligen den två-delade precasting-juryn bedömning rätt? Betydde kanske "inte tillräckligt" att jag just kanske inte var den där superstjärnan dom letade efter?

Till en början trodde jag det. Men. När jag insåg att de skickat vidare cirka 150 stycken till att möta Bagge, Bagge och Carlsson på måndag är det klart jag blir lite fundersam och skeptiskt. Kanske föll på det berömda målsnöret och var 175:e bäst? Jag kanske var jag bara medelmåttan som kunde hålla ton? Eller så var jag endast inte bra? Frågorna är många och jag kanske aldrig får veta svaren.

Jag kunde så klart med facit i hand ha frågat pre-castingteamet vilken grad av "inte tillräckligt bra" jag höll. Eller om det speciella i min röst var positivt menat. Men yet again var jag där, mitt i den handlingslösa bubblan av no can do.

I livet brukar man vinna eller förlora, fira eller sörja. Jag kan dock inte känna något av dessa just nu. I går fanns en tomhet i dag finns bara en självtvivlan. Jag vet inte om jag ska tackla rejekteringen som en halv framgång eller bara en avkapad motgång. Just nu är bara det sistnämnda som existerar i hjärnan. Ödet gjorde i alla fall att jag nyss sprang på Henke Rydströms krönika om att tackla motgångar på rätt sätt. Inget journalistiskt mästerverk på något vis men det finns dock ett starkt budskap. Och kanske måste jag göra precis som han säger. Resa mig.