AndyGuldlock

Satt just på sista bussen hem och filosoferade lite för mig själv. Tankarna svävade fritt mellan allt möjligt flummigt tills jag hastigt kom in på mänskliga relationer och detta alldagliga hejandet på och samtal med vänner och bekanta.

Jag insåg ganska snabbt att i många fall gäller följande faktum: desto oftare man umgås desto kortare blir konversationerna när man väl stöter på varandra på stan. Och vise versa så klart.
Åtskilliga gånger har jag träffat gamla vänner och samtalat länge medan andra gånger med mer frekventa bekanta har det räckt med ett simpelt "hej, hej" för att sedan knalla vidare. När man analyserar situationerna djupare är det egentligen ganska logiskt att det funkar som det gör och det känns som alla med någon form av social kompetens har denna mekanism inbyggd.

Då plötsligt mitt i denna tankspridheten träder, som ett välskrivet Jim Uhls-manus, en förre detta skolpolare (Chris New) in på den gula länsbussen. Vi har känt varandra i över ett sekel men har haft våra dispyter genom åren. Mest kanske för att han varit en jobbig översittande skitunge med dåligt sinne för rätt och fel, och jag varit en påfrestande överseriös fjant med guldstjärna i varenda lärarbok.
Först var jag osäker på om han ens skulle hälsa men när väl bröt isen med ett lågmält "tjaba" och en hip-hop-hälsning från östkusten insåg jag att kusten var klar för ett långt catch-up-samtal.

Det började bra och som vanligt i dessa typer av kontakter kom lite frågor rörande var man sysselsatte sig med nu förtiden. Norgejobbsansökande Chris New kom med den något utslitna titta-ner-på-frasen "jaha så det blir Chalmers snart". Men jag kanske chockade honom lite med mitt svar och att jag förstått att den numera street-smarta mig fungerar bättre i ett civiliserat samhälle.

Hur som helst så antog jag att vi skulle ha en trevlig pratstund hela vägen ut i skärgården. Men ack nej. Chris fejdade ut samtalet och pekade något besvärat på sin walkman för signalera musiklyssnande. Kanske blev han bedrövad att han inte längre kunde sätta sig över mitt gamla utrotade och töntiga jag. Kanske insåg han, begåvat nog, att vårt samtal skulle dö ut i sanden halvägs och ville undvika pinsamma tystnadheter. Kanske ville han bara tillbringa tiden att lyssna på Shawty Los nya platta. Eller kanske var han bara undantaget som bekräftade konversationsreglerna.

I vilket fall kände jag mig aning förolämpad av hans beteende men samtidigt insåg jag att jag äntligen nåt den punkten då jag kunde behandla honom och hans före detta mobb-ansatser som kväve och syre. Jag ryckte bara på axlarna och hälsade honom vänligt lycka till innan jag sade ett Karlskoga-aktigt adjö.