Ett raserat självförtroende
En mystisk dimma vilar över min själ i dag. Jag vet inte hur det kommer sig men allt jag har gjort, sagt och upplevt under dagen har jag bara ställt mig självkritisk till.
Först och främst var klädvalet var mer safe än på mycket länge. Röd rugbytröja, raw-jeans och vanliga vita sneakers låter ju i och för sig som en ganska okej och avslappnad konstellation. I alla fall om det är noga genomtänkt varför man bär det och vad man vill förmedla med det. Men i dag gjorde jag valet enbart för att det kändes tryggt -- och det är just det som oroar mig. Jag hade egentligen tänkt mera vågade och knasiga kombinationer men självförtroendet att bära dessa fanns inte överhuvudtaget.
Till och med så morgonens roligaste syssla, att spegla mig, kändes tungt och jobbigt. Spegeln tillägnades inte alls de vanliga fem-tio minuterna utan det var snarare en fråga om sekunder framför den...
Kom nyss hem men inte ens gitarren gav mig sinnesro. Återigen var själkritiken där och jag gillade inte alls mitt spelande och sång utan tyckte det lät värre än dragna naglar mot en griffeltavla. Hade jag varit mitt normala mig hade jag dock kunnat driva och ha lite avstånd från allt detta debakel men inte ens det fixar jag i dag. Suck och stön.
Jag hoppas verkligen att detta tillstånd är tillfälligt och går över snart. För jag gillar ju så strongt gillar mitt annars så självgoda och egenkära jag.
Först och främst var klädvalet var mer safe än på mycket länge. Röd rugbytröja, raw-jeans och vanliga vita sneakers låter ju i och för sig som en ganska okej och avslappnad konstellation. I alla fall om det är noga genomtänkt varför man bär det och vad man vill förmedla med det. Men i dag gjorde jag valet enbart för att det kändes tryggt -- och det är just det som oroar mig. Jag hade egentligen tänkt mera vågade och knasiga kombinationer men självförtroendet att bära dessa fanns inte överhuvudtaget.
Till och med så morgonens roligaste syssla, att spegla mig, kändes tungt och jobbigt. Spegeln tillägnades inte alls de vanliga fem-tio minuterna utan det var snarare en fråga om sekunder framför den...
Kom nyss hem men inte ens gitarren gav mig sinnesro. Återigen var själkritiken där och jag gillade inte alls mitt spelande och sång utan tyckte det lät värre än dragna naglar mot en griffeltavla. Hade jag varit mitt normala mig hade jag dock kunnat driva och ha lite avstånd från allt detta debakel men inte ens det fixar jag i dag. Suck och stön.
Jag hoppas verkligen att detta tillstånd är tillfälligt och går över snart. För jag gillar ju så strongt gillar mitt annars så självgoda och egenkära jag.
Kommentarer
Trackback
